Ungdomssynder och livsverk
När jag gick in i Medborgarrättsrörelsen MRR (numera Medborgarrättsrörelsen i Sverige MRRS) för ett drygt år sedan var det för att försöka bygga en plattform från vilken jag tillsammans med likasinnade kunde sprida intresset för en konstitutionell reform i Sverige. Och varför just en konstitutionell reform?
Det handlar om att bygga ”ekosystem”. De begränsningar och möjligheter som en given naturtyp och klimat ger för varje art som lever där, styr inriktningen på deras beteende och sätter ramarna för deras utveckling. Det är ingen skillnad för oss människor. Vi måste också anpassa oss efter dessa faktorer– eller dö. Vi kan ta detta generella faktum vidare till den politiska miljö i vilken Homo Politicus rör sig. I varje demokrati värd namnet finns ett ramverk av begränsningar och möjligheter som politikerna måste ta hänsyn till. Vi kallar normalt detta för ett lands konstitution: ett regelverk eller etablerad praxis innanför vilka politiskt handling sker.
Detta innebär att en illa skriven konstitution, med t.ex. få spärrar för den politiska maktviljan eller/och en dåligt utvecklad normkontroll (avsaknad av en författningsdomstol) och/eller en svag maktdelning, svaga institutioner för korruptionskontroll och svagt lokalt och regionalt självbestämmande löper större risk att leda till dåliga konsekvenser för det samhället än en mer erfarenhetsmässigt genomtänkt grundlag som har de saker jag nämnde och som dessutom har ett språk som gör att den kan bli en levande del av dem samhälleliga debatten och tjänstgöra som en fyrbåk i oroliga tider.
Eftersom jag vid ett närmare studium fann att den svenska Regeringsformen (RF) från 1974 inte uppfyllde de mest elementär krav på av vad den frihetliga humanistiska samhällsfilosofin och dess empiriska gren har lärt sig av vilka institutioner som behövs för att maximera individuell frihet och tygla maktviljan, beslöt jag mig för att helt sonika skriva om vår regeringsform till en ny kallads Svea Rikes Grundlagar (SRG) och som nu är publicerad i bokform med titeln ”Omstart Sverige”. Boken blev min inträdesbiljett till ordförandeskapet för nämnda medborgarrättsrörelse.
Imponerande lista av föregångare
Min position har också fått mig att något studera mina föregångare på posten. Dessa är i tur och ordning: Gustaf Petrén, regeringsråd, Andres Kung, frihetskämpe, debattör och författare, Allan Ekström, hovrättsråd och riksdagsman Brita Sundberg-Weizman, stridbar lagman, Gustaf Lagerbjelke, hovrättsråd, Anita Enflo, fil. dr och Dick Erixon, företagare och fri liberal debattör.
Låta mig dröja lite vid den förstnämnde – Gustaf Petrén.
Gustaf Petrén har i sitt vuxna liv gjort storartade insatser för att stärka medborgarnas rättssäkerhet och frihet i det här landet. Genom MRR så drav han och likasinnade en enträgen kamp för att få folk att uppmärksamma vilken mindre lyckad produkt RF var (och ännu är) där bl.a. en hållfast katalog för mänskliga rättigheterna till en början saknades till exempel så kunde yttrandefriheten avskaffas med ett majoritetsbeslut (!). Petrén var tidigt ute med varningar kring detta och dessutom pådrivande för den förbättring som sedan kom. Likaså var Petrén tidigt ute och kritiserade bristen på normkontroll inom svenskt rättsväsende. Han hade bl.a. en infekterad debatt i mitten av 1950-taet med den dåvarande utrikesministern Östen Undén om domstolarnas lagprövningsrätt d.v.s. deras rätt att underkänna lagar som de ansåg stred mot grundlagen. Det tycke Undén i känd socialdemokratisk anda att de inte hade. Politikernas lagar gällde till bokstaven ety de voro folkets med nödvändighet ohämmade representanter. Det är först i dag som Petrén önskemål om domstolarnas lagprövningsrätt har blivit förverkligade på allvar, men inte utan hårt motstånd från maktviljande anti-konstitutionalister i Undéns anda. Lägg därtill att Gustaf Petrén var en av de första som insåg värdet av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna som en säkerhetsventil för medborgarna gentemot en svensk arrogant statsmakt som inom sitt eget system ganska enkelt kunde sätta sig på den enskilde medborgaren och hindra denne från att få sina rättigheter tillgodosedda. Olof Palme – Undéns själsfrände i dessa frågor – myntade det för hans rättssyn föga smickrande uttalandet om EU-domstolen som ”Gustaf Petréns lekstuga” (presskonferens i Strasbourg 1983). Gustaf Petrén kämpade dessutom i sitt vardagliga arbete länge och envist för rättsstatens krav på förutsägbarhet inom lagstiftning och motsatte sig generalklausuler (typiska för diktaturer) och godtycklig och politiserad maktutövning från myndigheter.
Det har framkommit att han under sin studenttid i Lund under slutet av 1930-talet och början av 1940-talet då nazisterna som bekant var vid maken, var tydligt tyskvänlig. Något han under senare år ska ha ångrat och tagit avstånd ifrån.
Vad ska man göra med en sådan information? Den första reaktionen blir en slags sorgsenhet över att även denna människa inte visade sig var perfekt. Den andra mer förnuftsbetonade blir att jämföra hans livsverk med en kort förvillelse under ungdomen (det akademiska Lund var på den tiden sendan lång tid påverkad av Tyskland som han haft ett stort utbyte med under decennier) och se vilka värden som finns i sistnämnda och om det finns några kopplingar till det dåliga omdöme som då visades. I den jämförelsen blir det så tydligt att någon sådan koppling finns inte. Man gör i ungdomligt oförstånd fel, man mognar, tänker om och gör sedan rätt saker. Den mogna människans handlingar är personlighetens och karaktärens fingeravtryck.
Gustav Petréns arbete och livsverk är i själva verket raka motsatsen till den totalitära statsideologi som onda krafter manifesterade i Tyskland innan och under det sista världskriget. I själva verket finns det större likheter mellan sistnämnda och de som kämpade emot Gustaf Petrén och de kontrollinsititutioner för medborgarnas frihet och rättssäkerhet som han ville införa. Fundera en stund på det.
En ungdomlig förvillelse under den omgivande miljöns starka påverkan väger ingenting mot den vuxnes livsverk
Slutsats: Det är utifrån detta, den vuxna människans handlingar och livsverk som en människa ska och kommer att bedömas. Rimliga krav måste ställas på en människas liv. Om kravet är att allas CV måste se ut som en helgonlik folkpartist med livslångt medlemskap i IOGT så blir det en mycket tunn och garanterat ointressant och menlös bok som beskriver vårt Pantheon.
När vi i år hedrar hundraårsminnet av Gustaf Petréns födelse så är det såldes just för det arbete han gjorde inom och genom MRR. En eventuell ”brunsmetning” av MRR eller MRRS via honom är således inte bara lumpet utan som vi har sett helt utan relevans utifrån det hårda arbete som han gjorde för Sveriges medborgare i frihetens och medborgarrättens intresse – det som vi därefter har byggt vidare på.
Case closed.
Viktigt att hitta de kamouflerade antidemokratiska och totalitär krafterna
Är det då orimligt att jaga människor för ännu oupptäckta kopplingar till totalitära rörelser? Förstås inte, särskilt i vår tid med en högerextremism som tyvärr synes ha fått nytt om än ännu högst begränsat liv. Minst lika berättigat är det att se med båda ögonen öppna och således även ha koll på kommunist- och islamistkopplingar – i de politiska och mediala sfärerna framförallt – de samhällskritiska funktionerna.
Generellt har journalister varit duktiga på att jaga mer eller mindre långsökta nazistkopplingar hos kända personer. Det kan vara berättigat i många fall. Men journalistiska gräv som visar kopplingar till den kommunistiska sidan av den politiskt ideologiska fötryckarcirkel på vars ena pol de totalitära lärorna möts i sin individ- och frihetsföraktande kollektivism är dock inte lika vanliga i Sverige, för att utrycka det milt.
Journalisten Janne Josefsson uttryckte tydligt vad detta kan bero på i sitt sommarprogram 9/7-17 då han berättade vilket motstånd det väckte internt inom Public Service när han vill utreda vänsterextremister och kommunister som våldsverkare – ”de vill ju så väl” var det argumentet från missnöjda kollegor. Förutom att den förklaringen är fel rent faktiskt, baserat på kommunismens historiska resultat och mänskliga konsekvenser så förklarar det samtidigt ensidigheten hos de flesta journalister och ”grävare” när det gäller vilka som med rätt eller orätt ska dras i smutsen. En bra beteckning för dessa enögda felsökare är halvblinda halvtidshumanister som hycklar på heltid.
Så uppmaningen till Sveriges journalister och mediemobbar blir: Gräv gärna efter odemokratiska och totalitära krafter där de finns och kan göra skada. Men gör det inte enögt och utan mänskliga perspektiv och sluta med en inflatorisk ”brunsmetning” som ett sätt att tysta diskussion, personer eller viktiga verksamheter som Ni känslomässigt, ideologiskt och reflexmässigt ogillar. Var hellre modiga och ärliga och ta till Er insikten att om man är snar till invektiv mot en person/verksamhet utan inledande starka argument eller faktiskt empirisk stöd i deras handlingar så är risken stor att man helt enkelt saknar hållbara argument för sin sak (vilket borde få en att fundera på med hur mycket förnuft och empiri ens trossatser stöds av). Man bör kanske ägna sig åt något annat än politisk debatt. I alla fall tills man har rannsakat sina trossatser och dess humanistiska och förnuftsmässiga grunder.
Gräv där du står.
Leif V Erixell
Författare, företagare och samhällsdebattör
Nuvarande ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige
Facebook Comments