Identitetspolitik är marxistisk härskarteknik

 

Den 3 januari 2017 skriver Nils Lundgren på MRRS hemsida en artikel om identitetspolitik under rubriken ”Identitetspolitiken hotar rättsstaten” om vad denna politik är och varför den utgör ett hot. Det gör han förtjänstfullt. Som så många som ska fånga ett begrepp konsulterar Nils Lundgren inledningsvis Wikipedia som menar:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna sociala grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på dylika identiteter är exempelvis grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur.

Termen identitetspolitik och rörelser som förknippas med den, uppkom under slutet av 1900-talet. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitiken.

Nils Lundgrens analys gäller huvudsakligen det första stycket av det ovan citerade från Wikipedia och farorna med det för en västerländsk demokratis utveckling klarlägger han på bästa sätt. Men andra stycket om identitetspolitikens framväxt och förankring i vänsterrörelser är minst lika intressant att genomlysa och förstå. Identitetspolitiken är en marxistisk härskarteknik som växte fram efter 68-revolten och en företeelse som jag levt med sedan dess och sett hur den utvecklats.

Nils Lundgren är som jag nationalekonom, han från Karlskoga och jag två mil därifrån, från Kristinehamn. Min karriär började på nationalekonomiska institutionen i Göteborg, där jag som universitetslärare i ämnet fick vara med om 68-revolten på mycket nära håll och deltog i de dagliga diskussionerna. Det enda gemensamma jag hade med revolutionärerna var uppfattningen att kritik var viktig. Men vi var inte överens om det heller då marxismen var kritiken av den borgerliga ekonomin och någon mer kritik fanns det inte utrymme för inom läran. Marxismen stod över kritik.

Revolutionärerna 1968 insåg snart att något revolutionärt läge inte skulle växa fram spontant i Sverige eller på andra ställen i Västvärlden så som läran förutsagt. Man skulle inte kunna inrätta ett proletariatets diktatur och reformera fram den socialistiska människan den vägen. I det politiska medvetandet på den tiden fanns det en brandvägg mellan liberal och marxistisk ideologi som idag sällan diskuteras eller kanske helt enkelt gått förlorad; i den liberala demokratin reformerar man samhällets institutioner men inte individen medan man inom marxismen reformerar både samhället och individen.

I det samhälle Nils Lundgren och jag växte upp i före 1968 hade liberalismen fem kärnvärden bestående av tre ismer och två attityder; (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning. Före 1968 hade Socialdemokratin sedan årtionden varit liberal i denna mening och det var bara den tidens Kommunister (idag Vänsterpartiet) som hade reformering av människan på sin dagordning. Nazisternas kindergarten var vid denna tid fortfarande en aktiv källa till ångest.

Finns det något parti idag från vänster till höger som inte sysslar med att lägga dagspusslet till rätta för väljarna genom genuskorrekt barnomsorg och dylika företeelser? Invånarna möter detta dagligen och den ideologiskt liberala garden är i det närmaste obefintlig. Vi börjar mer eller mindre omedvetet bli marxistiskt inskolade individer. Representanter för partierna till höger om Vänsterpartiet uppträder med ett fåtal undantag mest som duktiga idioter, dvs man går andras ärenden utan att förstå att man gör det. Man har anammat vänsterns identitetspolitik i stor sett i samtliga partier. Den är lätt att förstå och ta till sig och den producerar röster. Den kan sammanfattas i fem metaforiska punkter; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna. De tar på sig offerkoftan, anammar sin gruppidentitet, kryper in i gruppvärmen, följer med och låter sig manipuleras politiskt. Individualiteten, som hela vårt västerländska samhälles lagstiftning och välfärdsbygge vilar på är med ens borta.

Hur hamnade vi här? Marx gav ut sitt första band av Kapitalet på 1860-talet. Han beskrev det kapitalistiska samhället. En företeelse, som var av särskild vikt att förklara var konjunkturrörelsen. Marx ville visa hur den berodde på variationer i sparandet och kapitalackumulationen. Han behövde inte avancerad matematik för det. Det räckte med mängdlära och bara samspelet mellan två mängder, klassen fattiga arbetare som konsumerade allt och inte hade råd att spara respektive klassen rika kapitalister som konsumerade mycket och också sparade mycket. Embryot till identitetspolitiken kan hämtas här. Denna teori, som är enkel, korrekt och lättbegriplig vann stor spridning. Man skulle ”känna sin klass” skanderade socialister av olika schatteringar. Kollektivismen fick ett uppsving och den liberala individualismen sattes under tryck.

Individualismen och därmed indirekt liberalismen fick en renässans 1936 då den brittiske ekonomen John Maynard Keynes presenterade sin teori hur regeringar kunde reglera konjunkturen genom aktiv penning- och finanspolitik. Marxismen fick sitt svar i Keynesianismen, vars verktygslåda innehöll en mer avancerad matematik, nämligen differentialkalkylen. Den som inte kunde hantera kontinuerliga funktioner och derivera dessa och räkna på hur system av funktioner samverkade gjorde sig inte besvär. Ändå kunde de som ansträngde sig mycket och tolkade uppritade kurvor förstå och använda sig av denna teori i praktisk politik. Men inte utan stor ansträngning. Bör sägas att Keynes inte räknas till liberalerna inom ekonomi och politik men effekten av hans verktygslåda blev ett steg framåt för individualismen.

I Keynesianismen konsumerade alla och alla sparade men olika mycket beroende på inkomsten. Nu tillhörde inte individerna olika mängder, som i Marxismen, utan representerades av punkter på kurvor och sågs som individer igen. Med Keynes genomgick liberalismen en pånyttfödelse när det gällde det individuella perspektivet. Individen kunde syssla med allt och det mer eller mindre beroende på inkomst, förmögenhet eller olika andra resurser denne förfogade över. Den teoretiska reduktion som Marxismen innehöll i kollektivism behövde inte företas av dem som hade en mer avancerad matematisk verktygslåda eller de politiker som gav sig tid att svettas över system av kurvor på större pappersark. Liberalismen förstärkte sina positioner fram till 1968 och det gjorde även den demokratiska socialismen innehållande de fem, ovan nämnda, liberala kärnvärdena.

Sommaren 1968 kom några av överklasstudenterna tillbaka från en lång ledighet och hade läst Marx Kapitalet. De var påtända för det räckte med mängdlära för att förstå hur ekonomin fungerade. Det räckte med Marx och så var det hela igång, man skulle frälsa världen och frigöra arbetarna. Jag fäste mig vid att de som kunde matematik och derivera en funktion sällan hade marxistiska böjelser då de såg individen som punkter på kontinuerliga kurvor. De som kunde matematik dåligt var hänvisade till mängdlära och man blev ett lätt byte för marxismen.

Ska vi uppfatta vänsterfolk som lite mindre begåvade eller kanske lata i meningen att de inte väljer att jobba med de mest sofistikerade analytiska verktygslådorna? Det ligger nära till hands men om man är en politisk apostel med en frälsningslära och gillar makt så ska ett så enkelt och övertygande evangelium som möjligt spridas och här kommer identitetspolitiken in. Man kommer inte ifrån att Marx tänkande är enklare än Keynes och 68-revolten var ett intellektuellt skifte tillbaka i tiden från 1930-tal till 1860-tal eller från en individualismens tankefigur till en kollektivismens igen. De mindre begåvade eller lata fick sin belöning i en mycket reduktionistisk och begripligare modell.

Oberoende revolutionärernas intellektuella status 1968 var de inte dummare än att de insåg att de måste reformera både samhället och individerna utan att vänta på framväxten av ett revolutionärt läge. De måste skaffa sig möjligheterna att införa socialismen och skapa den socialistiska kollektiva människan på annat sätt. De gick i samlad tropp från universiteten till journalistskolorna och invaderade media och där har vi nu den andra inskolade generationen journalister som fortsätter bedriva identitetspolitisk journalistik.

Kännemärket i journalistiken har alltsedan 1968 varit att leta efter ”svaga grupper” och få politiker i alla partier att omhulda dessa genom de fem metaforiska åtgärderna; gör ingenting, sätt dig på en stol, vi tar hand om dig, du får bidrag, rösta på oss. Och detta köper väljarna, tar på sig offerkoftorna, kryper in i gruppvärmen och känner sig delaktiga. De blir lätta offer för en vänsterpopulistisk politik för detta sätt att köpa röster har inget med ideologi och långsiktigt välfärdsbygge att göra.

Nedbrytningen av arbetarklassen i ett stort antal undergrupper genom det ständiga letandet av svaga grupper och att fånga in dem i sin maktsfär blir något av ett självspelande politiskt vänsterpiano som dominerar dagspolitiken och den korta sikten. Ideologer och politiker med långsiktiga och ansvarstagande agendor hänvisas till arenor i medial skugga. Vem skulle idag lyssna på någon som äskade tystnad för att torgföra ett ideologiskt försvar av exempelvis barnbidragen, lika för alla, eller någon annan välfärdsbärande reform av samma betydelse?

Två andra företeelser har bidragit till identitetspolitikens framgångar, den första är den successivt försämrade utbildningen, som resulterat i att invånarna numera inte kan skilja på information och kunskap och den andra är att upplysningens vetenskapsparadigm har ersatts av modernismens, vars tes är att verkligheten består av berättelser, den en lika god och sann som den andra. Det är speciellt de naturvetenskapliga kunskaperna som gått förlorade, så som matematik, fysik, kemi och läsförståelse (PISA). Den samhällsbärande medborgarnas förmåga till analys har gått förlorad och man ligger öppen för enkla budskap byggd på den mängdlära som identitetspolitiken vilar på.

Modernismen är journalisternas jordmån. Det är berättelser som gäller och deras etikett är agendasättande journalistik, som exempelvis DN öppet skryter med. I berättelsen blandas numera både nyhetsmaterial och analyserande text i ett enda virrvarr enkom med syftet att bibringa läsaren en korrekt uppfattning. Det var länge sedan man startade läsningen av en tidning i Sverige med objektiva nyhetsartiklar för att därefter längre in i tidningen få tidningens analys och möjligheter till egen reflektion.

Vilket är läget nu i januari 2017? De samhällsbärande medborgarna är förvirrade för nu är den verklighet de upplever i medias berättelser inte alls den de ser i verkligheten. Vad finns det för alternativ när väljarna finner de sju partiernas berättelser som lögnaktiga och att Sverigedemokraternas program beskriver läget bäst? Svaret torde vara, utöver sakliga verklighetsbeskrivningar, en liberal pånyttfödelse för de fem kärnvärdena, som nämns ovan. Det var (1) sekularism, (2) universalism, (3) konstitutionalism, (4) positiv attityd till marknader (inte planhushållning) och (5) att individen hålls fri från politisk ideologisk skolning.

Möjligtvis skulle en sjätte punkt in om migrationen och en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention. Den svenska hemsnickrade tillämpning som identitetspolitiken skapat för tankarna till Orwells 1983. Det räcker att jämföra facktermerna i FN:s konvention med hur de används i media och vilken annan betydelse de ges där för att få en illustration till hur det systematiskt ljugs för svenska tidningsläsare. Och när läser man om de viktiga artiklarna 2 och 34 där det står att det åligger flyktingen eller den asylsökande att särskilt följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen och att det gäller assimilation och naturalisering och inget annat.

Förmodligen kan bara sanna verklighetsbeskrivningar och en renässans för klassisk liberalism rädda demokratin i Västvärlden. Att samtliga demokratiska partier tar in dessa fem punkter i sina program igen är väl för mycket att hoppas på men vi kan medvetandegöra vad de håller på med, inte minst för att få bort alla som nu går identitetspolitikens ärenden utan att förstå att man gör det.

Hans Jensevik

Nationalekonom
Medlem i MRRS och f d styrelseledamot

Den 9 januari 2017

 

Facebook Comments