Överbyggnaden och den svenska statsideologin

Karl Marx hade föreställningen att ett samhälles kultur inklusive dess religion ska ses som en effekt av materiella förhållanden snarare än en unikt drivande orsak till förändring. Kulturen grundas i produktivkrafterna (verktyg, maskiner och dess kunskapsmässiga organisering) och produktionsförhållandena (relationer mellan ägare och arbetare, vem som har ”makten”).

Ovanpå dessa materiella krafter skapas det som han kallade den ideologiska ”överbyggnaden” (filosofi, konst, religion, och liknande) vars grundfunktion, enligt Marx, är att stödja och stärka dem som har den ”reella” och ”materiella” makten.  Det är således ekonomiska realiteter som styr exempelvis konst- och idéproduktionen och inte tvärtom, det vill säga idéer och ideologier – ”överbyggnaden” – kan inte forma den materiella verkligheten utan produktivkrafterna och produktionsförhållandena styr.

Denna teori har fått mycket kritik genom åren och en närmare analys gör den ohållbar, inte minst genom Karl Marx egna idéer som ju klart påverkade samhället, (trots att de inte kan härledas till något maktägande materiellt förhållande); exempelvis genom allt mänskligt elände och all den ofrihet de producerat, inklusive påverkan på både produktivkrafterna och produktionsförhållandena via dess applicering i praktisk politisk handling; och detta trots att enligt Marx överbyggnaden (till vilken, med Marx egen logik, hans verk tillhör) alltid syftar till att vara den reella ”materiella” makten behaglig.

Det är vidare så, enligt Marx, att när det sker förändringar i produktivkrafterna, via exempelvis uppfinningar, det vill säga idéarbete, som ju per definition kan hota den existerande maktens/kapitalismens etablerade makt- och rofferisystem, så ändras även produktionsförhållandena, vilket endast kan förklaras med att idéer styr de materiella krafterna. Vilket innebär att Karl Marx materialism är falsifierad av hans eget idéarbete inklusive det uppfyllda syftet med hans skriverier – att förändra världen.

Betyder det då att materiella förhållanden inte alls påverkar idéer och överbyggnad? Nej, det vore mycket konstigt. Marx hade en poäng med att de materiella förhållandena, det vill säga miljön och naturen i vilken man befinner sig, påverkar ”överbyggnaden”, men då i dialog med människor i den befintliga kulturen. Sistnämndas artefakter, såsom redskap, berättelser, böcker, artiklar, konst, museer och så vidare, plus den omgivande ”materiella” naturen, ställer den kreativa människan inför vissa fakta/idéer/estetik som den har att förhålla sig till och som sedan tolkas på olika sätt inom den aktuella kulturen – och dess inneboende möjligheter.

Det första och primära sättet att förhålla sig till sin omgivning är att bearbeta naturen för sin överlevnad (naturstadiet) men då krävs det en idé om hur man ska göra det (trial and error/försök och misslyckanden + nya försök = evolutionens metod). Naturen kommer inte att tala om det. Det andra är att försöka förbättra möjligheterna, förbi ren överlevnad, till större välstånd vilket bland annat betyder redskapsutveckling – genom idéarbete. Under tiden skapas (genom kreativt tänkande) symboler, berättelser, riter, religion och konst som förklarar världen och, av överlevnadsskäl, håller samman gruppen i en gemensam kultur och identitet.

De tre världarna

Karl Poppers teori om tre världar hjälper oss att förstå denna universellt verkande mänskliga samhälleliga, tillblivelse- och utvecklingsprocess.

Värld 1 är ”naturen” i vid mening där resurser för vår överlevnad hämtas och som påverkar om och hur vi kan överleva dess förhållanden (temperaturer, tillgång till vatten och liknande.).

Värld 2 är enkelt uttryckt vår hjärna och i den inneslutna världsbilden: hur vi tänker och känner om naturen, livet och döden, våra minnen och upplevelser. Här finns även känslor för och tolkningen av våra mänskliga relationer samt inte minst internaliseringen och tolkningen av de kulturartefakter, inklusive konst, kunskapsarv och eventuell vetenskap som vi både oundvikligen exponeras för och aktivt söker upp – i värld 3.

Värd 3 är det mänskliga ”samhället”: världen av mänskliga artefakter (utanför vårt sinne); allt från teknologi som flygplan och datorer till dramer av Shakespeare, arkitektur och samhällsfilosofiska traktat av just exempelvis Karl Marx men även (lägger jag till) de mänskliga relationer vi ser och uppfattar mellan människor i vårt samhälle och inom värld 3 i stort och i historien, så långt vi kan överblicka.

Den ontologiska cirkulationen

Den mänskliga arten överallt där den uppträder och bildar små stammar eller hela civilisationer, bygger sina samhällen genom en ständig interaktion mellan dessa tre nämnda världar/poler. I centrum för denna process står, naturligt nog, det mänskliga av evolutionen utvecklade och påverkade, mänskliga tänkandet (värld 2).  Ergo: kreativitet och idéskapande är, genom en process av trial end error/försök och nya försök, med tvingande logik upphovet till all mänsklig förändring både av naturen – som i sig förändras både av sin egen dynamik och genom mänsklig påverkan – och av den mänskliga kulturen/samhället (värld 3).

Det Karl Popper underförstår men som vi bör skriva ut är att det finns en värld till. Vi kan kalla den värld 4, som är en värld av mänskliga handlingar. Vi kan ha hur briljanta idéer som helst som skulle kunna förändra och förbättra välden (och mindre briljanta idéer som skulle göra den sämre för den delen, om de omsattes i handling), men om dessa inte i handling skrivs ut och hamnar i värld 3 och förr eller senare ageras på, så händer inget i samhället, som ju är en kombination av värld 1 (naturen), värld 2 (det levande mänskliga sinnet ”the mind”) och värld 3 (kulturen/samhället), således måste vi få in en primus motor i triaden för att få den i rörelse och det är värld 4, världen av mänskliga handlingar.

Vi får då följande flödesschema :

Sverige och den politiska världen
Om vi nu snävar in perspektivet och vänder oss till Sverige och den svenska politiska “klassen” bestående av valda partier och deras av partierna – inte folket – valda representanter, så kan vi analysera vilka idéer och ideologier som varit styrande (värld 3) i den praktiska politiken genom politisk handling (värld 2 och 4). Vi finner då att allt sedan 1960-talets slut så har, vad man med en generell term kan kalla vänsteridéer, varit dominerande även hos förment ”borgerliga” partier.

Vi kan se det i allt från primitiv kollektivism i form av exempelvis kvoteringspolitik (antagandet att en viss procentsats av könsdelar eller etnicitet inom en verksamhet är ekvivalent med ”rättvisa” istället för att hävda en strikt meritokrati med tillhörande juridisk jämlikhet), till en gentemot västliga upplysningsvärden och liberala grundprinciper relativiserande multikulturalism, en irrationell klimat- och energipolitik, en gentemot förövaren omvårdande politik inom rättsväsendet (med tillhörande lagstiftning) samt en postmodern anti-auktoritativ skolpedagogik för att nu nämna några av de komponenter som jag i min senast bok valt att, med en sammanfattande beteckning, kalla den svenska statsideologin, vilket för övrigt också är titeln på boken.

Kan vi förstå vad som påverkat våra politiker och samtidigt visa fram de för frihet och välstånd destruktiva effekterna av nämnda idéer/ideologier så kan vi också, utifrån en frihetlig humanism och kreativt idéarbete, föreslå åtgärder för att förhindra det förfall och den negativa utveckling på många områden som Sverige uppvisat de senaste ca 50 åren. Ett flertal sådana åtgärder och förslag finns i nämnda bok.

P.S.
Boken finns i internetbokhandeln men kan också fås något billigare direkt från förlaget, >>här.
Ovanstående artikel finns också på Bulletin, du hittar den >>här.

Hur får vi en bättre domarkår?

Det är tveklöst så att den svenska domarkåren i många fall är både svårt distanserad från den folkliga rättsuppfattningen och politiserad på ett djupt bekymmersamt sätt: inte minst genom den av Anne Ramberg  >>Hilda-infekterade Domarnämnden (som sållar fram förslag till domare) och dels genom regeringens slutliga utnämning utifrån dessa förslag, men även utifrån det minimala folkliga inflytande som finns på både val av polischefer, domare och i själva dömandet (via avsaknaden av medborgarjurys).

”Betydligt fler domare bör rekryteras från andra juridiska professioner som t.ex. advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän. De ska ha en gedigen praktisk yrkesbakgrund, vilken kan borga för livserfarenhet och andra kunskaper än de som kan inhämtas inom domstolsvärlden. En sådan reform skulle både gagna rättssäkerhet och förnuft.”

Och här ett förslag som liknar det jag har i min bok >>Omstart Sverige (även om det i boken är mer detaljerat och uttömmande). Domarutnämningar bör i möjligaste mån fråntas politiskt inflytande.

”Domare borde i stället utses av ett domarkollegium underställt riksdagen. Denna myndighet bör också bestämma domarnas löner och ekonomiska förmåner. Domarkollegiets ledamöter kan lämpligen bestå av erfarna, välrenommerade jurister och kan exempelvis utses av landets hovrättspresidenter, juridiska fakulteter och företrädare för några andra rättsvårdande myndigheter. På så sätt förstärks domstolarnas självständighet i förhållande till den lagstiftande och den verkställande makten, d.v.s. riksdag och regering.”

Läs hela artikeln i Dagens Juridik >>här.

Se även Erik Lidströms eminenta analys med tillhörande förbättringsförslag >>här.

 

Statsbudgeten och respekten för väljarna (som givit regeringen makten)

.
Mina första intryck av statsbudgeten (med instick av Klas Hjort med viken jag är i stor sett är enig) följer nedan.
Huvudintryck: ”S-märkt” – och ganska respektlös.
.
Hur så?
S-märkt eftersom det egentligen inte finns något i den som på allvar skvallrar om det paradigmskifte som man trots allt talat om och som väljarna i stora skaror röstat på för att få se. Inte minst gäller det en förväntad signal om att man nu vänder sig bort ifrån Miljöpartiets skräckvälde. Och just här är plastpåseskatten så viktig. Ingen stor sak ekonomisk men som just en signal om att nu är det slut med irrationell symbolpolitik. Men det var det tydligen inte, inte ens trots att näringslivet kom med goda argument att avskaffa den.
.
”Men att kämpa för att ha kvar en skatt som ingen tycker om och som visat sig ha väldigt begränsad nytta är svårt att förstå. Till en låg kostnad hade regeringen enkelt kunnat få lite pluspoäng.”
.
Det här visar en okänslighet för de väljare som lotsade regeringsunderlaget till en majoritet. Det är rimligt att förvänta sig lite tacksamhet och ge väljarna signaler som de förväntat sig. Istället blir det mer av just respektlöshet mot väljarna– och det är inget bra första intrycka att ge.
Samma sak gäller förstås den löjeväckande ”sänkningen” av drivmedelsskatten. Man tycks inte ens vilja ta bort indexuppräkningen efter nyår och än mindre utnyttja möjligheten att sänka bensinskatten kraftigt under 3 månader, vilket EU medgivit. Detta hade både lyft ett kostnadsok för många under en tung vinter och även minskat inflationen eftersom den i stort sett enbart drivs ha höga priser på insatsvaror (som sedan fortplantar sig ut i det slutliga konsumentledet.) Det hela hade lätt kunnat finansieras genom att ta en större del av biståndet. Se en rimlig reaktion här>>
.
Och att det skulle ta ett helt år att minska inblandningen av biodrivmedel kan bara en motsträvig tjänstemannakår hävda. Finns ingen rim och reson i detta. Ändå tycks regeringen ha köpt deras argument utan invändningar. Detta är illavarslande gentemot hur man kommer att agera när man ska försöka reformera hela det av socialdemokrater, miljöpartister och vänsteraktivister inpyrda statssystemet som t.ex. när det gäller att lätta på amorteringskraven vilket är livsviktigt, inte minst för alla unga som köpt sin första bostad och nu har hamnat i hela havet stormar. Här tycks regeringen/moderaterna sitta i knät på Finansinspektionen (som ju har en helt skruvad syn på vad som driver inflationen. Det är inte unga som kämpar på marginalen i ett läge dem oförskyllt!) och som regeringen nu säger sig behöva invänta synpunkter ifrån. Lägg av Svantesson, bara ta ett beslut om lättnader under 6 månader! Det brådskar.
.
Det finns vidare ett principiellt taktiskt problem: Dels är det första intrycket gentemot väljarna viktigt, som i alla relationer, inte minst gentemot de vallöften man vunnit rösterna på – och här man visat okänslighet – och dels är det viktigt att man gör de rätta sakerna i en begynnande lågkonjuktur för att hålla snurr på hjulen men här syns inga drivande reformer.
.
”Paradigmskiftet tycks inte omfatta ekonomin. Åtminstone inte nu. Kanske kommer det mer senare men då är ett år tappat, och i inledningen av en lågkonjuktur kan det vara väldigt viktigt.”
.
Det tycks som att krutet läggs på rättspolitiken viket är positivt men om man bara fortsätter som S och häller pengar över myndighet så kommer förstås inget substantiellt ”paradigmskifte” att hända, det krävs ett skifte inom själva synen på straff och rättsskipning (från en förövarvänlig till en brottsoffervänlig politik) och där återstår det att se om regeringen förmår hävda sig mot allt s.k. vested interest; de ännu maktägande strukturerna inom staten inkl. rättsväsendet med anknutna kriminologer.
.
Det som också saknas i budgeten och som är förvånande, är att man inte gått hårdare fram med miljardrullningen från Folkbildningsrådet som ju kritiserades hårt av Riksrevisionen för att tag sedan för sin oredlighet med skattemedel och där ljusskygga föreningar har kunnat tillskansa sig skattemedel. Här läggs detta på en långsam utredning och föreningar får tills dess fortsätta bada i skattemedel. Det ser faktiskt illa ut.
Se mer om detta här>>
.
Likaså hade man kunna signalera nedläggningen av ett antal irrationella myndigheter av alla drygt 240 som finns och tickar skattepengar; med fokus på dem som bedriver ideologisk påverkan på medborgarna utifrån en postmodern identitetspolitisk agenda och ett allmänt värdegrundsmässande som t.ex.:
Myndigheten för delaktighet
Myndigheten för kulturanalys
Myndigheten för statliga stöd till trossamfund
Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser
Folkbildningsrådet
Jämställdhetsmyndigheten
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor
Myndigheten för vård- och omsorgsanalys
M.fl i en lång rad. ”Pärmbärare” med mycket liten samhällsrelevans – och skulle någon ändå anses ha det i någon del, så kan dess verksamhet läggas över på högskolor och andra som utredningsuppdrag.
.
Men som sagt, inte heller detta signaleras det om. Därav ”S-märkt”-epitetet.
Ska M, som ju leder regeringen, återigen gå till historien som en blek kopia av den socialdemokrati som har haft statsapparaten i sin hand under så många decennier? Man duttar lite i marginalen men ändrar inget radikalt?
Någon eller några  i denna budgetprocess har hur som helst visat en beklaglig okänslighet gentemot de väljare som gett dem makten. Vallöften har initialt svikits. Det olyckligt. Om det går att reparera återstår att se.
Men det måste repareras annars är denna regering körd.
.
Vi kan bara spekulera men tyvärr tror jag inte att det är någon av de mindre partierna eller SD (utom när det gäller förhalningen av Folkbildningsrådets dom och den löjliga sänkningen av det korruptionsskapande biståndet>> (där är det nog L/KD) utan det är sannolikt ett blått parti som börjar på M och som fortsatt S-märkningen på när nog alla områden i budgeten utom rättspolitiken och möjligen försvaret. Sistnämnda är den enda verkliga uppsidan.
.
Visst, det är tidigt i processen, så man ska ge de “blågula” mer tid, men första skottet mot mål var en snedspark upp på läktaren. Bara hoppas att man har bättre träff på bollen nästa gång,. Publiken bara väntar på att få jubla.  Svik vänligen inte den förväntan en gång till.
At your peril.
.
P.S.
Här är hela Klas Hjorts artikel i Bulletin.

Språkfrågan är grundläggande för vår demokrati

En sak som det talas alldeles för lite om i valrörelsen är vikten av ett gemensamt språk som fungerar överallt i landet och på alla arbetsplatser och som faktiskt är en förutsättning för både nationell sammanhållning (d.v.s motsatsen till etnokulturell splittring/enklavering), förståelse av historien och kulturen och därmed identiteten samt inte minst själva demokratins fortlevnad.
Utan ett sådant förstör man nämligen själva förutsättningen för den livsviktiga diskussionen ”på torget” om gemensamma problem och angelägenheter. Redan J.S. Mill skrev (i Representative Democracy):

” …ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, kan inte skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”

.
Sara Skyttedal skriver i Aftonbladet (5/9-22):
”Ett exempel är att skattebetalarna ännu står för tolktjänster inom vården för personer som vistats i Sverige i många år. Ett annat exempel märker den som nu i valtider gör ett besök i partiernas valstugor.”
Frågan är självklar:
”Men varför ska skattebetalarna finansiera valinformation på arabiska eller somaliska?”
Vidare:
”Att understryka skyldigheten att lära sig svenska bör, inte minst mot bakgrund av den massiva segregationen och de många utanförskapsområdena, väga tyngre än den dogmatiska jakten på att höja valdeltagandet. ”
”…den som inte behärskar svenska är inte heller i någon reell mening en del av det svenska samhället, och kan därför inte heller förväntas fatta ett välinformerat beslut i röstlokalen.”
.
Självklart är det så.
.
Luai Ahmed i Bulletin (5/9-22):

.
”Försök förstå att det förhåller sig så idag att 635 000 personer har beviljats svenskt medborgarskap utan några som helst krav på kunskaper i svenska, alltså nyckeln till att förstå och bli förstådd av samhället.

Det är lite som om halva Stockholms befolkning skulle utvandra till Egypten, inte lära sig arabiska, men ändå få rösträtt efter några år i landet och få vara med och bestämma hur den egyptiska regeringen ska se ut och vilka lagar som ska stiftas.”
.

Men överallt befordrar regeringen och dess samarbetspartners i riksdagen istället språkförbistringen och bygger Babels hus sten för sten (hemspråkspolitiken t.ex. är en demokratisk patologi).
Det pinsamma är att de inte tycks fatta det själva utan man tycks tro att man är progressiva. Men det finns inget progressivt med att att söndra ett land och successivt bryta ned förutsättningarna för både demokratin och den nationella sammanhållningen.

Sara Skyttedal vågar inte ta steget fullt ut men även de s.k. minoritetsspråkens lagliga rätt att få samhällsinformation och skolundervisning (!) på sina små ”dialekter” måste skrotas. Samtliga av dessa grupper kan svenska och har inga problem att kommunicera med vårt gemensamma språk. Att då medvetet förespråka både ökade kostnader, byråkrati och språklig splittring är på sista raden bara nationellt självdestruktivt. Självklart ska alla som vill prata sin dialekt/”minoritetsspråk” få göra detta med det får ske, som med alla dialekter, efter eget behov och intresse (i en spontan ordning) och inte läggas på övriga grupper som ett skattefinansierat musealt selektivt splittringsprojekt. Helt bakvänt och feltänkt.

Det blågula blocket – nej, alla partier! – borde här gå ut hårdare, för den sammanhållna framtida demokratins skull. Det här rör nämligen grundläggande demokratiska värden. Annars väntar en mörk, fattig och dyster framtid – i Babels hus. Garanterat.

Här>> är länken till Sara Skyttedals artikel.
Och här>> är länken till Luai Ahmeds text.

Skatt är en frihetsfråga

Den fjärde versen i Internationalen har textraden: ”Båd’ stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter digna ner”.  Socialdemokraterna brukar som bekant sjunga detta musikstycke under 1 maj men även under kongresser. Dock hörs sällan eller aldrig just denna vers. Förklaringen är enkel. Socialdemokraterna har sedan länge tagit avstånd från tanken bakom versen: att en beskattning av folket minskar deras frihet i samma takt som statens och byråkratins ökar. Skattetrycket är således en medborgarrättslig frihetsfråga, men den går numera på tvärs mot den socialdemokratiska idén om ”det starka samhället” d.v.s en paternalistisk, allvetande och mästrande överhetsstat.

Numera finns inga spår av denna i Internationalen nedlagda frihetsdrift i Socialdemokraternas politik. Istället är det empiriskt korrekt att konstatera att Socialdemokraterna numera bara har ett mantra:

Skatter är till för att höjas, kostnader är till för att vara kvar.

Det finns nämligen miljarder på miljarder att spara i en offentlig sektor som dignar av byråkrati och antalet myndigheter kan skäras ned till minst hälften (se t.ex. MED:s program, här >>) utan att det märks ett dugg för medborgarna (tvärtom luften blir lättare att andas). ”Biståndet” är ett svart hål, (se t.ex. här >> . och här>> ) t.ex. kan skäras ned till hälften minst. Med mera, med mera.

”De senaste mandatperioderna har de rödgröna höjt 46 skatter. Ändå vill de ta in ännu högre summor från oss. Varför är det så förtvivlat svårt för dem att dra ner på utgifter och lägga av med slöseri?” 

Så mycket går att göra, som sagt:

”Skärp kraven på de som lever på bidrag, så att fler kommer i jobb. Att så hiskeligt många som 1,3 miljoner inte är självförsörjande är fräckt mot alla som tvingas betala för ekonomisk bistånd eller står för arbetslösas sjukvård. Kostnaden för utanförskapet är minst 270 miljarder kronor årligen. ”

(Citaten ovan är från denna text >>  )

Men nej, nej. Här ska inte skäras i några kostnader!

Nya pålagor ska det vara! Nu senast för att stärka försvaret.

Socialdemokraterna borde med sin medborgarmotvända politik rimligen hänga på gärdsgårn istället för att vara med och tävla om regeringsmakten. Att de inte är det är ett kraftigt underbetyg både till våra ”granskande medier” och den del av väljarkåren som går omkring med proppar i öronen och skygglappar vid ögonen och låter sig ledas som fån av nämnda medier i deras totalt misslyckade roll som tredje statsmakt: den makt som borde vara på medborgarnas sida mot maktens korruption och slöseri men som istället sitter i knät på samma makt och ammas av den.

Många uppfattar med rätta att det idag finns ett skattegap. En diskrepans mellan hur mycket som betalas in och hur mycket som det offentliga levererar.” (Läs mer här>> )

Detta borde bli uppenbart för många fler, som sedan drar konsekvenserna av sina nya insikter i september. Ett fortsatt oansvarigt och rutinmässigt pungslående av svenska folket och dess företag är inte och har aldrig varit ett recept för frihet och välstånd.

Tvärtom.

MRRS remissvar till partiledarna och regeringen

Angående EU-kommisionens förslag om “Hållbar bolagsstyrning” vilket i högsta grad är ett ohållbart förslag.

Du hittar den högst berättigade kritiken av förslaget här >>

Dela gärna länken till alla politiskt inflytelserika personer du känner liksom alla andra som kan tänkas  bilda opinion i frågan. Det här gäller nämligen vårt framtida välstånds vara eller icke vara.

Mvh

Styrelsen MRRS

P.S.
Inlagan har skickats till samtliga partiledare, regeringen,  EU-nämnden i riksdagen och de flesta ledarsidor i landets större tidningar.