Schweiz är världens mest kända exempel på direktdemokrati

Utöver att välja representanter till parlamentet kan medborgarna stifta eller riva upp lagar direkt via folkomröstningar. Folket röstar ofta i regionala och nationella frågor flera gånger per år. Min uppfattning är att Schweiz är det land som bäst försvarar sina företagare och är att bra exempel på maktdelning där presidenten byts ut vart 4:e år. Schweiz har ingen enskild president som styr landet eller sitter i fyra år. Makten delas istället av en regering (Förbundsrådet) med sju jämställda ledamöter. Parlamentet utser årligen en av dessa rådsledamöter till förbundspresident för ett ettårigt uppdrag. Efter sitt år som president återgår personen till att leda sitt ordinarie departement på samma villkor som tidigare.

Det finns inte heller någon mandatbegränsning på fyra år för regeringsmedlemmarna, utan de väljs om av parlamentet vart fjärde år och kan sitta så länge de blir omvalda. De unika reglerna och strukturerna för det schweiziska presidentskapet fungerar i detalj enligt följande: Vicepresidenten tar traditionellt över presidentskapet nästkommande år, och uppdraget roterar mellan de sju ledamöterna i enlighet med deras tjänstetid (senioritet). Presidenten är primus inter pares (den främste bland likar) och har ingen vetorätt eller makt att fatta beslut över de andra ledamöterna i regeringen. Eftersom titeln rullar runt bland de sju medlemmarna är det mycket vanligt att samma person blir förbundspresident flera gånger under sin tid i regeringen.

Schweiz försvarar sin fria företagsamhet genom en medveten strategi med låga skatter, omfattande direkt demokrati, decentraliserat självstyre och strikt politisk neutralitet. Det fria näringslivet skyddas främst genom fyra grundpelare: Låg regleringsbörda och skatter: Staten håller byråkrati och inblandning i ekonomin till ett minimum, vilket underlättar företagande, innovation och global handel vilket i mitt tycke gör  att Schweiz  gått om Sverige där den europeiska omvärlden i tvingar medborgarna ser till att hålla sig undan krig och gör allt för att behålla  en stabil ekonomi, när  omvärlden som i dag inom hela Europa lider av krig och kaos och demokratiska länder inom EU tvingas upprusta för att kunna försvara sina intressen mot Ryssland folkmord i Ukraina där  presidenten Vladimir Putin är åtalad för de grova krigsbrott han begår i sina försök att återerövra hela Ukraina.

Schweiz har en betydligt starkare ekonomi och mer välmående  än Sverige. Schweiz har högre BNP per capita, mycket lägre arbetslöshet och en extremt låg inflationstakt. Detta har resulterat i att den schweiziska levnadsstandarden och köpkraften i dag är avsevärt högre än den svenska. Schweiz domstolsväsende präglas starkt av landets federala uppbyggnad och delas in i tre nivåer: kommunal, kantonal (delstatlig) och federal.

Eftersom Schweiz är en civilrättslig rättsstat är domstolarna i första hand tillämpare av följa gällande skrivna lagar, som inte alltid följs i Sverige , snarare än att skapa prejudikat.

Schweiz är en respekterad rättsstat och med direktdemokrati. Makten ligger nära folket och mänskliga rättigheter respekteras överlag. Landet har ratificerat de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter .

Att Schweiz har dragit ifrån Sverige ekonomiskt sedan 1980-talet beror främst på fundamentala skillnader i skattetryck, kapitalmarknader och institutionella strukturer. Medan Sverige expanderade den offentliga sektorn, höll Schweiz fast vid en fri marknad. Det är något som jag anser svenska medborgare måste tänka på när vi närmar oss höstens riksdagsval. Vilket parti man röstar på är ju vilket parti, som vill landets bästa, och ser till att den stagnation som Sverige nu befinner oss i upphör. För att stärka svensk ekonomi bör politiker och näringsliv börja med att fokusera på att säkra en stabil och billig elförsörjning, minska regelbördan och korta handläggningstiderna för företag, reformera kompetensförsörjningen för att matcha arbetsmarknadens behov, samt reformera den dysfunktionella bostadsmarknaden,  för att underlätta rörlighet och rekrytering.

Min egen uppfattning är Sveriges ekonomi måste förbättras dramatiskt och att  2026 års budgetproposition måste reformeras, för att skapa en bättre samhälle  när  det i vårt land  behövs närmare 95 miljarder kronor som anvisats till utgiftsområdet,  för rättsväsendet och  för att möta behovet av ökade resurser och fler fängelseplatser. Sveriges ekonomi och rättsväsende har under en längre tid utmanats av lågkonjunktur och kriminalitet. För att förstå helhetsbilden är det viktigt att väga dessa områden mot varandra när vi lägger våra röster i höstens val.

Tal på swexitdagen

Detta tal höls av ordf. för MRRS på Swexitdagen på Sergelstorg den 9 maj, 2026.

”Jag heter Leif V Erixell och är ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Vi är en ideell förening helt utan kopplingar till politiska partier. Vi är en helt självständig kraft i den svenska opinionsbildningen.

Vi arbetar för att stärka den svenska demokratin genom ökat folkstyre och att stärka grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och äganderätt.

Varför vi är här idag är för att stå upp för den svenska demokratin som ju de facto krymper i sin beslutanderätt för varje dag som går till förmån för de större länderna i EU och det enorma byråkratiska – och som en aggressiv cancer växande – maktkomplexet i Bryssel, ur vars labyrinter det ständigt strömmar kostsamma och för den svenska och europeiska ekonomin och vårt välstånd och frihet, destruktiva lagar och regleringar.

Det är klart att vi ska ha ett samarbete med Europa och det var ju det som svenska folket sade ja till i folkomröstningen 1994.

Tullfrihet, jättebra. Fritt kulturellt utbyte. Jättebra. Polisärt samarbete för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet. Jättebra.

Men vad har eurokraterna i Bryssel och de stora länderna i Europa med hur vi hanterar fisket i Bottenviken, hur vi hanterar vargstammen, vad vi gör med våra – för beredskap, natur och företag livsviktiga – mindre vattenkraftverk, vårt skogsbruk, hur vi hanterar frågan om ”klimatet” och vilka som ska sitta i våra företags styrelsen (där man nu kräver kvotering)?  Förstås ingenting ur ett svenskt demokratiskt perspektiv.

Det har man inte med att göra i Bryssel eftersom i Sverige ska det vara svenska folket som bestämmer. Det står ju faktiskt grundlagen, första paragrafen:” ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”

Och det betyder att den inte ska utgår från Bryssel. Punkt.

EU-medlemskapet är ur denna synvinkel faktiskt inget annat än ett grundlagsbrott. Sedan hjälper det inte att man smugit in ett antal paragrafer, som knappt någon svensk fått ta ställning till i ett val som försöker nullifiera denna portalparagraf som 6 § 10 kapitlet där man överlåtit all beslutande rätt som inte rör statsskickets grunder till EU. Fullständigt häpnadsväckande att man lyckats smuggla in en sådan paragraf i grundlagen i princip helt utan debatt inför en valrörelse och ännu mindre en särskild folkomröstning i saken, vilket i en demokrati värd namnet bode varit självklart.

Överger man den principen – att i Sverige bestämmer svenska folket genom sina ombud över Sverige –  vilket vår politiska klass tyvärr har gjort – så förtjänar man att kallas en fiende till den svenska demokratin. Och det är ingen åsikt det är ett faktum. Beräkningar visar att runt 50 % av de lagar och förordningar som tas i riksdagen har sitt ursprung i EU och samma sak – och sannolikt ännu mer – i  kommunerna.

Låt os alltså slå fast: att krympa de domäner över vilka den svenska demokratin har beslutanderätt är demokratifientligt visavi det svenska folket och vår demokrati. Per definition.  Det går inte att komma runt.

Svenska folket har heller aldrig någonsin sagt ja till den smygande maktöverföringen till centralisterna i EU som vår politiska klass låtit ske.

Att denna succesiva maktöverföring har varit demokratisk godkänt av folket i någon verklig och djupare mening, är helt enkelt inte sant. Väljarna har liksom i en slags naivt förtroende trott att våra politiker verkligen skulle värnande det nationella självbestämmandet, allt skulle ju bli så bra. Men nu drygt 30 år efter folkomröstningen så vaknar vi upp till det sorgliga faktum att det förtroendet har man tyvärr svikit.

Det är också helt uppenbart att EU för länge sedan skrotat den princip, den så kallade subsidiaritetsprincipen, som man sade skulle rädda det nationella självbestämmandet. Makten skulle stanna på de nivå som berördes av den sade man. EU skulle bara ta det som de enskilda länderna inte kunde hantera själva.

Och hur blev det? Nära nog ingenting är längre kvar av det nationella självbestämmande och därmed av den svenska demokratins omfång, dvs. den har krympt och fortsätter att krympa i takt med att regleringsfloden fortsätter att välla in.

Man talade t.ex. om att någon beskattningsrätt skulle EU aldrig få, inte en chans! Men nu ligger det skarpa förslag på bordet att man ska börja införa en EU skatt på företagen för att kunna finansiera alla de megalomaniska feltänkta projekt man drivit igenom som t.ex. coronafonden.

Den enorma och ständigt svällande EU-budgeten, (till vilka vi för övrigt är nettoinbetalare d.v.s vi betalar mycket mer än vi får tillbaka i den planekonomiska snurran), räcker inte längre för EU-kolossen omätliga hunger efter nya resurser. Det är rätt skrämmande faktiskt hur långt det har gått sedan 1994.

Jag avrunda med att kommentera en artikel i Aftonbladet idag som har rubriken ”Den som inte firar EU idag är en idiot”. Man blir så trött…

Alltså: Definierar man att demokrati i ett land är lika med nationellt självbestämmande – antingen via folkomröstningar som i Schweiz eller via ombud som i den representativa demokratin – och om man respekterar portalparagrafer i grundlagen som slår fast folkstyre och att man inte vill bli en dörrmatta för andra länder och en centralistisk utrikesbaserad byråkrati, vad är man då? Jo, då är man en äkta och sann svensk demokrat. Så vem är en idiot här egentligen?
Ni vet svaret.

Jag vill sluta med en uppmaning att stödja Medborgarrättsrörelsen i Sverige, Gå in på hemsidan mrrs.se och stöd oss i kampen för att bevara och stärka den svenska demokratin. Vi behöver verkligen en demokratisk Omstart i det här landet! Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tack för ordet.

 

 

 

Grova rättegångsfel i Sverige som måste beivras

Det är min egen erfarenhet efter ha hjälpt enskilda att försvara sina fri – och rättigheter i  Sverige,  under 40 år som ordförande  från starten,  för den ideella organisationen Bankrättsföreningen och Sveriges Bankkunders Riksförbund tillsammans med Börje Ramsbro och Ingvar Axelsson,  som bägge sedan starten ingår i styrelsen för Bankrättsföreningen.

 

Mina åsikter delas också av Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa i Sverige, Alexandra Loyd, biträdande chef för Centrum för rättvisa och Fredrik Bäärnhielm Thorslund, rapportförfattare  och jurist på Centrum för rättvisa i en debattartikel i Dagens Nyheter (DN 2025-11-12) som menar att alltför många svenskar står i dag utan rätt att få sin sak prövad i på ett korrekt sätt i svenska domstolar. Till skillnad från många andra länder har Sverige aldrig skyddat rätten till en korrekt domstolsprövning i grundlagen vilket borde skett för länge sedan.

Även justitieminister Gunnar Strömmer delar min uppfattning att Sverige måste återinföra tjänstemannansvaret som jag skrivit om i flera artiklar i Dagens juridik som Sveriges Riksdag redan beslutat om,  men som Lagrådet fortfarande inte sett till att det ingår i den svenska lagstiftningen och vägrar svara på  frågan varför,  när jag ställer frågan och när jag mejlar till Lagrådet för att få veta varför man vägrar svara  på frågan. Riksdagen ställer ju sig bakom det som anförts i motionen om att snarast införa ett tydligt tjänstemannaansvar. Därför är det min förhoppning att riksdagen på nytt  bör begära att lagrådet snarast följer riksdagens beslut om att återföra    tjänstemannaansvaret  i Sverige.

Vid varje bankkris i Sverige förekommer fientliga övertaganden av livskraftiga företag som inte får någon upprättelse genom en korrekt domstolsprövning. Genom tvångsåtgärder kan riskkapitalister – som visar sig vara fula fiskar – tillskansa sig värdefulla företag i bolag för en krona som egentligen är värda hundratals miljoner. Vad som händer är att domstolarna ignorerar inlämnade bevis och utgår från slaktvärdet vid en konkurs i stället för bolagens verkliga värden. Domstolarna begår därför  avgörande fel vid bevisvärderingen, vilket leder till felaktiga domslut som inte går att överklaga. I flera fall som jag redan skrivit om ignorerar domstolarna skriftliga bevis som visar att det finns flera köpare som är redo att betala  mångmiljonbelopp för företag som bara slumpas bort.

Det värsta som kan hända när en tvist blir föremål för resning mot svenska staten och Högsta domstolen vägrar att befatta sig med inlämnade skriftliga bevis, som visar att företag inte följer skriftliga avtal – som företagen skriftligen godkänt men aldrig följt –  och om då inte Högsta domstolen (HD)  heller tillåter att käranden får tillåtelse att förhöra vittnen som skulle kunna bekräfta vilka avtalsbrott som begåtts. I dessa fall måste självfallet målet återgå till tingsrätten för en ordentlig prövning om aldrig några bevis har prövats i någon rättsinstans är ju svenska staten skyldig att pröva inlämnade bevis som inte går att ifrågasätta. En grundläggande princip inom skadeståndsrätt är att den skadelidande ska försättas i samma situation som skadan aldrig har inträffat. Ingen ska ju kunna göra en vinst på sitt eget brottsliga eller ohederliga förfarande.

Det finns ju strikta regler för när staten via Justitiekanslern (JK) blir skadeståndsskyldig för felaktiga domstolsbeslut.
Om processen är avsluten och käranden har lidit ekonomisk skada  på grund av uppenbart felaktiga domslut (som inte har rättats högre upp) eller om handläggningen tagit oskäligt lång tid blir ju staten skadeståndskyldig. Huvudregeln är ju att avtal skall hållas (pacta sunt servanda) Företag förväntas ju veta vad de skriver på. Grova rättegångsfel inträffar ju när domstolarna brister i sin utredningsskyldighet.

Tolkningen av godkända handelsagenturavtal

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

Betydelsen av Ukrainas självständighetsavtal (1994)

Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser och att avstå från att använda militärt våld eller ekonomiskt tvång. Avtalet ses nu som ett exempel på brutna löften, från Ryssland, eftersom Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 var direkta brott mot dessa utfästelser. Detta har undergrävt förtroendet för liknande internationella säkerhetsgarantier globalt. Vänskapsfördraget mellan Ryssland och Ukraina (1997)  är formellt känt som ”Fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap”, fastställde detta avtal principerna om strategiskt partnerskap, ömsesidigt erkännande av befintliga gränser och respekt för territoriell integritet.

Rysslands ockupation och annektering av Krim är en fas i en konflikt om halvön Krims  nationella status. Konflikten trappades upp i slutet av februari 2014, efter att  demonstrationer i  huvudstad Kiev lett till att presidenten Viktor Janukovvtj flytt landet. Den politiska  majoriteten i landets parlament  tippade i hans frånvaro över i oppositionens favör.  Den  rysktalande befolkningsmajoriteten i Krim hade i stora drag varit lojal med presidenten Viktor Janukovytj.I slutet på februari iscensattes ett politiskt uppror i autonoma  republiken Krim där de upproriska fått assistans från Ryssland som militärt  intervenerat – mer eller mindre öppet – i konflikten. Rysk militär  (som genom avtal haft en flottbas på halvön ) hade deltagit i militärinsatser över hela Krim, där den ryska   svarta havsflottan  beslagtog och intog flera ukrainska militärbaser. Krimregimen stoppade de ukrainskspråkiga  TV -kanalernas sändningar.

Krims parlament deklarerade den Autonoma republiken Krims självständighet 11 mars 2014, vilket endast erkändes av Ryssland, varefter man ombildade sig till Republiken Krim (som även inkluderade staden Sevastopol ) . Republiken Krim och staden Sevastopol blev efter en folkomröstning annekterade av Ryssland den 18 mars 2014, som två separata enheter i landet. Västvärlden  menade att folkomröstningen som låg till grund för detta  bröt mot folkrätten och därmed var olaglig.  27 mars röstade FN:s generalförsamling  igenom en resolution  där den fördömde Rysslands annektering av Krim och Sevastopol. Den nya regimen i Kiev försatte Ukrainas försvarsstyrkor  i höjd beredskap. Observatörer från OSSE sändes till Ukraina vid ett flertal tillfällen under krisen men förvägrades tillträde till Krim av Ryssland.

Ukraina bad om hjälp från Nato, som med Sveriges hjälp  under mars  år 2014 sände spaningsflygplan till sina östra gränsområden  för att ”övervaka situationen”. Efter ryska belägringar och stormningar av ukrainska militärbaser utrymdes dessa av ukrainsk personal/militär under månadens lopp. Ukrainsk militär blev beskjutna men ska inte ha skjutit tillbaka, i många fall eftersom de saknade aktiv stridsledning från sina överordnade.  I februari 2015 publicerade den icke-statskontrollerade ryska dagstidningen Novaja  Gazetas uppgifter som gjorde gällande att både Rysslands annektering av Krim och en befarad/möjlig motsvarighet av den ukrainska delen av Donetsbäckenet skulle varit planerad sedan början av januari 2014.

För första gången sedan andra världskriget  hade en  Ryssland försökt att  erövra  och annektera Ukraina som Ryssland tidigare förbundit sig att godkänna vara ett självständigt land.  Omvärlden reagerade kraftigt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot  folkrätten  och mot flera tidigare internationella avtal.

USA:s nuvarande president Donald Trump och Vladimir Putins ”hemliga” fredsplan har nu publicerats av brittiska  The Telegraph. Listan innehåller långtgående krav på både Ukraina och Ryssland för att avsluta kriget. USA sätter nu press på Ukraina för ett slut på kriget innan nyår. Dokumentet består av 28 punkter och beskriver hur en möjlig uppgörelse mellan länderna skulle se ut. Ukrainas suveränitet ska fastställas, men landet förväntas kraftigt styra om sin säkerhetspolitik. Enligt planen får Ukraina inte gå med i Nato, inga utländska trupper får stationeras i landet och militären ska begränsas till 600 000 soldater. Ukraina ska dessutom avstå långdistansvapen som kan nå ryska städer. Donald Trump möter ännu ett internt uppror. Flera republikaner visar öppet sitt missnöje med fredsplanen. ”President Trumps plan är en styggelse”, skriver ledamoten Don Bacon på X.

Under måndagen 2025 -12- 08 genomfördes möten kring Ukraina i både London och Bryssel. Ukrainas president Volodymyr  Zelenskyj hade ett möte i London med Storbritanniens premiärminister Keir Strarmer, Frankrikes president Emmanuel Macron  och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Zelenskyj flög sedan till Bryssel för att måndag kväll träffa Nato-chefen Mark Rutte Europeiska rådets ordförande  António Costa och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Freden dröjer eftersom Ryssland inte vill ge upp sina erövringsplaner på att erövra hela Ukraina. Medan Donald Trump går Putins ärenden vill nu hela Europa stötta Ukraina, vilket förhoppningsfullt kan leda till en varaktig fred.

Jimmie Åkesson har rätt – vänstern bör inte ges veto mot frihetliga ändringar i grundlagen

Det är ett stort underbetyg till de borgerliga partiernas analysförmåga att de inte insett att vår nuvarande regeringsform (RF) i det stora hela är en produkt av socialdemokraternas och vänsterliberalers syn på staten och att vänsterideologiska bråte finns inlagt i var och varannan paragraf – något som inte bör permanentas.

Som jag och Medborgarrättsrörelsen i Sverige har skrivit >>tidigare så möter RF inte de rimliga krav man kan ställa på en frihetlig, nationellt sammanhållande, meritokratisk och medborgartillvänd konstitution.

Lite historik

Som bekant så planerades och tillkom RF i slutet den socialdemokratiskt styrda statsmaktens tillväxtperiod då den ”demokratiska socialismen” (socialism via successiv lagstiftning – enligt principen ”de små stegens tyranni”) stod i zenit. Den nattväktarstat vi hade i början av 1900-talet kom att bli en paternalistisk överhets- och socialstat (medborgaren skulle tas om hand av det offentliga ”från vaggan till graven”).

Staten gick från ett skatteupptag på cirka 10 procent vid 1900-talets början till över 50 procent som mest och nu runt 40 procent av BNP, och med en samtidig tillväxt av myndigheter och offentlig byråkrati till tidigare aldrig skådade nivåer.

Man kan med goda skäl kalla detta den på den demokratiska socialismen byggda paternalistiska socialstaten. När denna stod på sin höjdpunkt i början av 1970-talet – och genererade ett så högt skattetrycket att stora företag som IKEA flydde landet – beslöt den politiska klassen att genomföra en radikal grundlagsreform. Allt detta speglas i många av RF:s paragrafer.

Att då, i praktiken, ge vänsterblocket veto mot alla försök att reformera RF i mer frihetlig och meritokratisk och icke-multikulturalistisk riktning, är otroligt märkligt – och ett historiskt misstag. Efter den föreslagna ändringen som ju kräver 2/3 majoritet i den andra omröstningen av en grundlagsändring efter ett val, så behöver vänsterblocket (S,V och MP) tillsammans komma ned på 30 % av mandaten eller mindre i riksdagen, vilket under överskådlig tid måste betraktas som utopiskt.

Några exempel på det vänsterideologiska bråte som nämnts ovan

  1. Det kommunala självstyret (subsidiaritetsprincipen) är eliminerat.Trots att det i RF: portalparagraf står att landet ska styras genom just kommunalt självstyre har man genom 14 kap 3 § dödförklarat den paragrafen genom att skriva in att kommunala självstyret kan inskränkas, även om en sådan inte bör ”…gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Har man ett ändamål (som exempelvis att ta skattemedel från välskötta kommuner och ge till misskötta) så är det fritt fram. Här har centralismen således upphävt den sista resten av verklig vertikal maktdelning.

  2. En andra kammare – verklig maktdelning – saknas
    Sveriges konstitution är extrem centralistisk – precis som alla socialistiska stater och totalitärt inriktade stater, som av en händelse, är. Den geniala idén om maktdelning fick sitt mest pregnanta uttryck i Charles-Louis de Secondat Montesquieus skrifter som föreskriver maktdelning i staten med motivet att dels undvika despoti från en enda maktnivå och dels göra lagstiftningsprocessen trögare och mer genomtröskad så att förhastad och undermålig av tillfälliga opinionsstormar frampiskad lagstiftning bättre kan undvikas, saknar helt praktisk tillämpning i Sverige. Därför är skapandet av en andra kammare en högst rimlig reform men de centralistiska Socialdemokraterna och vänstern skulle aldrig acceptera en sådan högst rimlig och viktig reform men det verkar de borgerliga tycka är helt okej. Märkligt.

  3. Anti-meritokrati och kollektivistisk identitetspolitik.
    Så här står det i 2 kap. 13 §: ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.”
    Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen, ändå kunna diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Som professor Lotta Westerhäll sagt så innebär detta ”…de facto att grundlagen tillåter diskriminerande föreskrifter, som syftar till att främja jämställdhet.” Att ha en grundlag som genom vänsterideologisk kvoteringspolitik tillåter diskriminering p.g.a. kön torde vara en pinsamhet som borgerliga förment ”meritokratiska” politiker inte borde tolerera bli fastlåst i grundlagen.

  4. Ogenomtänkt demokratism
    I 1 kap 2 § står: ”Det allmänna [d.v.s. staten] ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
    Detta är som bäst okunnigt och som sämst ett medvetet sätt att förbereda för ett korporativistisk alt. socialistisk maktövertagande. Hur då?
    Demokratins grundläggande funktion och motivering är att de som innehar makten över våldsmonopolet ska kunna bytas ut utan inbördeskrig. Detta är den funktion som är den mest centrala och viktiga i demokratins existensberättigande. Därefter kommer möjligheten till öppen och genomlysande debatt kring lagstiftningen baserad på yttrandefrihet och en fungerande tredje statsmakt. Det finns däremot inget som säger att demokratins beslutsformer (majoritetsbeslut via konstanta omröstningar inom eller utom beslutande församlingar) är den enda rimliga och eftersträvansvärda organisationsformen i ett fritt samhälle. Det så viktiga näringslivet använder sig sällan av dessa beslutsformer. Där finns en tydlig hierarki bestående av ägandets prioritet (de som står risken via sina investeringar i tid och pengar). Det finns stiftelser och föreningar ned till familjer som fattar beslut på en mängd olika sätt. Utifrån nuvarande skrivning 1 kap 2 § så skulle det kunna låta så här vid en socialistisk majoritet i riksdagen: ”Med stöd av grundlagen anser vi att ett politiskt övertagande av det och det företaget/organisationen är rätt och riktigt – i avsikt att demokratisera dess organisationsform – eftersom det är i linje med demokratins idéer, som enligt grundlagen ska vara vägledande inom samhällets alla områden.” Ridå.

  5. Den paternalistiska statens penetrering av den privata sfären och den enskilda människans agens

    I 1 kap. 2 § andra stycket kan vi läsa:
    “Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” Det är förstås helt rimligt att staten ska sträva efter att genom inre rättstrygghet och skydd mot yttre hot samt goda incitament för näringsverksamhet ge alla människor i riket förutsättningar att följa sina drömmar och utveckla sin potential. Att däremot statens mål skulle var den enskildes “personliga välfärd”, vilken han eller hon endast själv kan definiera, är både orimligt och ovärdigt; ska staten alltså förbruka och portionera ut pengar/resurser för att medborgaren ska kunna uppnå ”personlig välfärd” i vilken rimligen dennes personliga och kulturell utveckling måste ingå? Vad skiljer detta från ett totalitärt samhälle som vill styra individens liv in i mista detalj? Svar: ingenting. Och ska staten verkligen “trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Finns det något samhälle någonstans där det inte finns en rätt att bo någonstans eller en rätt att arbeta förutsatt hederlighet? Detta ska då skiljas från garanterandet av arbete och bostad, vilket förstås ingen stat kan göra (men som ändå indikeras av grundlagen), givet att man inte har en totalitär kontroll av bostads- och arbetsmarknaden och knappast ens då. ”God förutsättningar för hälsa”. Ja, okej, om staten via lagar och regler kan stävja miljöförstöring så är väl detta adekvat men skrivningen indikerar ändå styrning av människors livsval. Det är inte statens roll under en frihetlig konstitution. Men detta paternalistiskt-socialistiska bråte vill de borgerliga nu låsa fast i grundlagen för överskådlig tid.

  6. Multikulturalismens är grundlagsfäst
    Allt fler underkänner multikulturalismen som en hållbar idé för ett sammanhållet samhälle, men borgerligheten tycker uppenbarligen att det är en jättebra idé att permanenta denna vänsterideologi i grundlagen.

    Multikulturalismens kärna kan sammanfattas med att alla kulturer har ”lika värde”. Den svenska kan inte anses ha företräde. Inte ens i Sverige. Kulturer som lider under ett klan- och hederstänkande som vi lämnade bakom oss för många århundraden sedan ska därmed inte bara beredas plats i vårt samhälle på samma nivå som den svenska, de ska också i sin separatism aktivt understödjas med sådant som statsbidrag till icke-svenska kulturföreningar och skattefinansierad hemspråksundervisning, där svenskan klassas som ett “andraspråk” – i Sverige. Denna splittringspolitik går på tvärs med tanken om nationell sammanhållning inom en pluralism av kulturell olikhet, sammanfattat i devisen ” E pluribus unum”/”av många en”.

    John Stuart Mill skrev i boken Representativ Democracy: ”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, inte kan skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”

    ”Men multikulturalismen är i RF stadfäst genom formuleringen i 1 kap. 2 §:
    ”…etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”

    Detta innebär de facto att riksdagen har byggt in en etnisk och kulturell splittring i själva grundlagen. Självklart ska olika kulturyttringar och språkliga variationer få finnas, men de får då som alla lokala och regionala dialekter och språkliga egenheter utvecklas av egen kraft och på eget initiativ i en civil spontan ordning. Det finns ingen frihetlig och nationellt sammanhållande princip (däremot är det klockren vänsterideologisk identitetspolitik) som säger att staten ska “främja” vissa representanter för kulturell, språklig och etnisk separatism. Det är att bygga in splittring och konflikt i själva konstitutionen och dessutom öppna för att fler än de grupper som nu definierats som privilegierade minoritetsgrupper kommer att kräva samma privilegier – tills Babels hus är ett faktum – och J S Mills farhågor besannats.

    Är det verkligen så att Ni vill låsa detta i grundlagen för överskådlig tid M, L och KD?

    P.S.
    Se även >>detta som är ytterligare ett grundlagshaveri av regeringen.
    Tyvärr. Man hade hoppas på mer insikt i dessa frågor.