Debatt/Insändare

Tolkningen av godkända handelsagenturavtal

Skiftliga handelsagenturavtal är av grundläggande betydelse eftersom de fastställer tydliga rättigheter och skyldigheter, minskar missförstånd och tvister och utgör ett rättsligt bindande bevis på en träffad överenskommelse. De skapar därmed trygghet och förutsägbarhet för alla inblandade parter som måste följas av vid varje domstolstvist.

Brott mot godkända handelsagenturavtal, eller avtalsbrott, inträffar när en part i ett juridiskt bindande avtal inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalets villkor. Detta kan innebära att en part: Underlåter att utföra en avtalad handling. Utför en handlingar som strider mot avtalet. Brott mot åberopade lagar och bestämmelser beskriver en situation där en part i en domstols -process bryter mot de specifika lagar eller regler som har lyfts fram som relevanta för fallet.

En grundläggande princip i rättssystemet, liksom i de flesta rättsstater, är att domstolarna har en skyldighet att pröva och tillämpa lagar som har antagits av riksdagen och undertecknats, samt se till att de efterlevs på alla punkter. Denna skyldighet innefattar också en ordentlig rättsprövning: Domstolar måste pröva om en person eller part har brutit mot gällande lagar och regler. Sker inte detta och en av parterna åberopat bindande bevis redan i förberedelsen av ett mål måste det betraktas som ett grovt rättegångsfel och hela målet tas om från början.

Ett ömsesidigt avtal där båda parterna, uttryckligen och skriftligen har kommit överens om att ömsesidigt granska huvudmannens bokföring (ensam eller tillsammans med sin revisor), utgör rätten till insyn en grundläggande del av avtalet. Ett brott mot en sådan central bestämmelse måste under vissa omständigheter betraktas som ett väsentligt avtalsbrott. Väsentliga avtalsbrott ger den drabbade parten rätt att vidta åtgärder, såsom att: Kräva skadestånd: Ersättning för den ekonomiska skada som uppkommit på grund av avtalsbrottet.

Det är viktigt att notera att lagstiftningen kring handelsagenturavtal, särskilt gällande avtal mellan en handelsagent och hans huvudman , som är nyanserad och ger agenten full rätt av få granska sin huvudmans bokföring för att kontrollera att den ersättning som lämnats stämmer med handelsagenturlagen, vilket ytterligare förstärkts om agenten och huvudmannen redan i den skriftliga överenskommelsen skriftligen kommit överens om att agenten äger denna rättighet. Domstolen äger då inte rätten att förbjuda handelsagenten att granska sin huvudmans bokföring. Nekar huvudmannen att låta agenten granska bokföringen måste en inskickad begäran editionsföreläggande om en granskning måste godkännas.

Ett editionsföreläggande enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken är ett beslut från domstol som tvingar någon (part eller tredje man) att lämna ut en handling som kan antas ha betydelse som bevis. Det används för att säkra skriftlig bevisning, inklusive elektroniskt lagrad information. Föreläggandet kan förenas med vite. Sökanden måste precisera vilken handling som önskas och visa att den kan ha betydelse vilket också har gjorts i detta fall där parterna redan i ursprungsavtalet kommit överens om hur detta skall ske.

Betydelsen av Ukrainas självständighetsavtal (1994)

Ryssland förband sig att respektera Ukrainas suveränitet och gränser och att avstå från att använda militärt våld eller ekonomiskt tvång. Avtalet ses nu som ett exempel på brutna löften, från Ryssland, eftersom Rysslands annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen 2022 var direkta brott mot dessa utfästelser. Detta har undergrävt förtroendet för liknande internationella säkerhetsgarantier globalt. Vänskapsfördraget mellan Ryssland och Ukraina (1997) är formellt känt som ”Fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap”, fastställde detta avtal principerna om strategiskt partnerskap, ömsesidigt erkännande av befintliga gränser och respekt för territoriell integritet.

Rysslands ockupation och annektering av Krim är en fas i en konflikt om halvön Krims nationella status. Konflikten trappades upp i slutet av februari 2014, efter att demonstrationer i huvudstad Kiev lett till att presidenten Viktor Janukovvtj flytt landet. Den politiska majoriteten i landets parlament tippade i hans frånvaro över i oppositionens favör. Den rysktalande befolkningsmajoriteten i Krim hade i stora drag varit lojal med presidenten Viktor Janukovytj.I slutet på februari iscensattes ett politiskt uppror i autonoma republiken Krim där de upproriska fått assistans från Ryssland som militärt intervenerat – mer eller mindre öppet – i konflikten. Rysk militär (som genom avtal haft en flottbas på halvön ) hade deltagit i militärinsatser över hela Krim, där den ryska svarta havsflottan beslagtog och intog flera ukrainska militärbaser. Krimregimen stoppade de ukrainskspråkiga TV -kanalernas sändningar.

Krims parlament deklarerade den Autonoma republiken Krims självständighet 11 mars 2014, vilket endast erkändes av Ryssland, varefter man ombildade sig till Republiken Krim (som även inkluderade staden Sevastopol ) . Republiken Krim och staden Sevastopol blev efter en folkomröstning annekterade av Ryssland den 18 mars 2014, som två separata enheter i landet. Västvärlden menade att folkomröstningen som låg till grund för detta bröt mot folkrätten och därmed var olaglig. 27 mars röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution där den fördömde Rysslands annektering av Krim och Sevastopol. Den nya regimen i Kiev försatte Ukrainas försvarsstyrkor i höjd beredskap. Observatörer från OSSE sändes till Ukraina vid ett flertal tillfällen under krisen men förvägrades tillträde till Krim av Ryssland.

Ukraina bad om hjälp från Nato, som med Sveriges hjälp under mars år 2014 sände spaningsflygplan till sina östra gränsområden för att ”övervaka situationen”. Efter ryska belägringar och stormningar av ukrainska militärbaser utrymdes dessa av ukrainsk personal/militär under månadens lopp. Ukrainsk militär blev beskjutna men ska inte ha skjutit tillbaka, i många fall eftersom de saknade aktiv stridsledning från sina överordnade. I februari 2015 publicerade den icke-statskontrollerade ryska dagstidningen Novaja Gazetas uppgifter som gjorde gällande att både Rysslands annektering av Krim och en befarad/möjlig motsvarighet av den ukrainska delen av Donetsbäckenet skulle varit planerad sedan början av januari 2014.

För första gången sedan andra världskriget hade en Ryssland försökt att erövra och annektera Ukraina som Ryssland tidigare förbundit sig att godkänna vara ett självständigt land. Omvärlden reagerade kraftigt på annekteringen. Ryssland anklagades både för att ha brutit mot folkrätten och mot flera tidigare internationella avtal.

USA:s nuvarande president Donald Trump och Vladimir Putins ”hemliga” fredsplan har nu publicerats av brittiska The Telegraph. Listan innehåller långtgående krav på både Ukraina och Ryssland för att avsluta kriget. USA sätter nu press på Ukraina för ett slut på kriget innan nyår. Dokumentet består av 28 punkter och beskriver hur en möjlig uppgörelse mellan länderna skulle se ut. Ukrainas suveränitet ska fastställas, men landet förväntas kraftigt styra om sin säkerhetspolitik. Enligt planen får Ukraina inte gå med i Nato, inga utländska trupper får stationeras i landet och militären ska begränsas till 600 000 soldater. Ukraina ska dessutom avstå långdistansvapen som kan nå ryska städer. Donald Trump möter ännu ett internt uppror. Flera republikaner visar öppet sitt missnöje med fredsplanen. ”President Trumps plan är en styggelse”, skriver ledamoten Don Bacon på X.

Under måndagen 2025 -12- 08 genomfördes möten kring Ukraina i både London och Bryssel. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj hade ett möte i London med Storbritanniens premiärminister Keir Strarmer, Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz. Zelenskyj flög sedan till Bryssel för att måndag kväll träffa Nato-chefen Mark Rutte Europeiska rådets ordförande António Costa och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Freden dröjer eftersom Ryssland inte vill ge upp sina erövringsplaner på att erövra hela Ukraina. Medan Donald Trump går Putins ärenden vill nu hela Europa stötta Ukraina, vilket förhoppningsfullt kan leda till en varaktig fred.

Jimmie Åkesson har rätt – vänstern bör inte ges veto mot frihetliga ändringar i grundlagen

Det är ett stort underbetyg till de borgerliga partiernas analysförmåga att de inte insett att vår nuvarande regeringsform (RF) i det stora hela är en produkt av socialdemokraternas och vänsterliberalers syn på staten och att vänsterideologiska bråte finns inlagt i var och varannan paragraf – något som inte bör permanentas.

Som jag och Medborgarrättsrörelsen i Sverige har skrivit >>tidigare så möter RF inte de rimliga krav man kan ställa på en frihetlig, nationellt sammanhållande, meritokratisk och medborgartillvänd konstitution.

Lite historik

Som bekant så planerades och tillkom RF i slutet den socialdemokratiskt styrda statsmaktens tillväxtperiod då den ”demokratiska socialismen” (socialism via successiv lagstiftning – enligt principen ”de små stegens tyranni”) stod i zenit. Den nattväktarstat vi hade i början av 1900-talet kom att bli en paternalistisk överhets- och socialstat (medborgaren skulle tas om hand av det offentliga ”från vaggan till graven”).

Staten gick från ett skatteupptag på cirka 10 procent vid 1900-talets början till över 50 procent som mest och nu runt 40 procent av BNP, och med en samtidig tillväxt av myndigheter och offentlig byråkrati till tidigare aldrig skådade nivåer.

Man kan med goda skäl kalla detta den på den demokratiska socialismen byggda paternalistiska socialstaten. När denna stod på sin höjdpunkt i början av 1970-talet – och genererade ett så högt skattetrycket att stora företag som IKEA flydde landet – beslöt den politiska klassen att genomföra en radikal grundlagsreform. Allt detta speglas i många av RF:s paragrafer.

Att då, i praktiken, ge vänsterblocket veto mot alla försök att reformera RF i mer frihetlig och meritokratisk och icke-multikulturalistisk riktning, är otroligt märkligt – och ett historiskt misstag. Efter den föreslagna ändringen som ju kräver 2/3 majoritet i den andra omröstningen av en grundlagsändring efter ett val, så behöver vänsterblocket (S,V och MP) tillsammans komma ned på 30 % av mandaten eller mindre i riksdagen, vilket under överskådlig tid måste betraktas som utopiskt.

Några exempel på det vänsterideologiska bråte som nämnts ovan

Det kommunala självstyret (subsidiaritetsprincipen) är eliminerat.Trots att det i RF: portalparagraf står att landet ska styras genom just kommunalt självstyre har man genom 14 kap 3 § dödförklarat den paragrafen genom att skriva in att kommunala självstyret kan inskränkas, även om en sådan inte bör ”…gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den”. Har man ett ändamål (som exempelvis att ta skattemedel från välskötta kommuner och ge till misskötta) så är det fritt fram. Här har centralismen således upphävt den sista resten av verklig vertikal maktdelning.
En andra kammare – verklig maktdelning – saknas
Sveriges konstitution är extrem centralistisk – precis som alla socialistiska stater och totalitärt inriktade stater, som av en händelse, är. Den geniala idén om maktdelning fick sitt mest pregnanta uttryck i Charles-Louis de Secondat Montesquieus skrifter som föreskriver maktdelning i staten med motivet att dels undvika despoti från en enda maktnivå och dels göra lagstiftningsprocessen trögare och mer genomtröskad så att förhastad och undermålig av tillfälliga opinionsstormar frampiskad lagstiftning bättre kan undvikas, saknar helt praktisk tillämpning i Sverige. Därför är skapandet av en andra kammare en högst rimlig reform men de centralistiska Socialdemokraterna och vänstern skulle aldrig acceptera en sådan högst rimlig och viktig reform men det verkar de borgerliga tycka är helt okej. Märkligt.
Anti-meritokrati och kollektivistisk identitetspolitik.
Så här står det i 2 kap. 13 §: ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.”
Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen, ändå kunna diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Som professor Lotta Westerhäll sagt så innebär detta ”…de facto att grundlagen tillåter diskriminerande föreskrifter, som syftar till att främja jämställdhet.” Att ha en grundlag som genom vänsterideologisk kvoteringspolitik tillåter diskriminering p.g.a. kön torde vara en pinsamhet som borgerliga förment ”meritokratiska” politiker inte borde tolerera bli fastlåst i grundlagen.
Ogenomtänkt demokratism
I 1 kap 2 § står: ”Det allmänna [d.v.s. staten] ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”.
Detta är som bäst okunnigt och som sämst ett medvetet sätt att förbereda för ett korporativistisk alt. socialistisk maktövertagande. Hur då?
Demokratins grundläggande funktion och motivering är att de som innehar makten över våldsmonopolet ska kunna bytas ut utan inbördeskrig. Detta är den funktion som är den mest centrala och viktiga i demokratins existensberättigande. Därefter kommer möjligheten till öppen och genomlysande debatt kring lagstiftningen baserad på yttrandefrihet och en fungerande tredje statsmakt. Det finns däremot inget som säger att demokratins beslutsformer (majoritetsbeslut via konstanta omröstningar inom eller utom beslutande församlingar) är den enda rimliga och eftersträvansvärda organisationsformen i ett fritt samhälle. Det så viktiga näringslivet använder sig sällan av dessa beslutsformer. Där finns en tydlig hierarki bestående av ägandets prioritet (de som står risken via sina investeringar i tid och pengar). Det finns stiftelser och föreningar ned till familjer som fattar beslut på en mängd olika sätt. Utifrån nuvarande skrivning 1 kap 2 § så skulle det kunna låta så här vid en socialistisk majoritet i riksdagen: ”Med stöd av grundlagen anser vi att ett politiskt övertagande av det och det företaget/organisationen är rätt och riktigt – i avsikt att demokratisera dess organisationsform – eftersom det är i linje med demokratins idéer, som enligt grundlagen ska vara vägledande inom samhällets alla områden.” Ridå.
Den paternalistiska statens penetrering av den privata sfären och den enskilda människans agens

I 1 kap. 2 § andra stycket kan vi läsa:
“Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” Det är förstås helt rimligt att staten ska sträva efter att genom inre rättstrygghet och skydd mot yttre hot samt goda incitament för näringsverksamhet ge alla människor i riket förutsättningar att följa sina drömmar och utveckla sin potential. Att däremot statens mål skulle var den enskildes “personliga välfärd”, vilken han eller hon endast själv kan definiera, är både orimligt och ovärdigt; ska staten alltså förbruka och portionera ut pengar/resurser för att medborgaren ska kunna uppnå ”personlig välfärd” i vilken rimligen dennes personliga och kulturell utveckling måste ingå? Vad skiljer detta från ett totalitärt samhälle som vill styra individens liv in i mista detalj? Svar: ingenting. Och ska staten verkligen “trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Finns det något samhälle någonstans där det inte finns en rätt att bo någonstans eller en rätt att arbeta förutsatt hederlighet? Detta ska då skiljas från garanterandet av arbete och bostad, vilket förstås ingen stat kan göra (men som ändå indikeras av grundlagen), givet att man inte har en totalitär kontroll av bostads- och arbetsmarknaden och knappast ens då. ”God förutsättningar för hälsa”. Ja, okej, om staten via lagar och regler kan stävja miljöförstöring så är väl detta adekvat men skrivningen indikerar ändå styrning av människors livsval. Det är inte statens roll under en frihetlig konstitution. Men detta paternalistiskt-socialistiska bråte vill de borgerliga nu låsa fast i grundlagen för överskådlig tid.
Multikulturalismens är grundlagsfäst
Allt fler underkänner multikulturalismen som en hållbar idé för ett sammanhållet samhälle, men borgerligheten tycker uppenbarligen att det är en jättebra idé att permanenta denna vänsterideologi i grundlagen.

Multikulturalismens kärna kan sammanfattas med att alla kulturer har ”lika värde”. Den svenska kan inte anses ha företräde. Inte ens i Sverige. Kulturer som lider under ett klan- och hederstänkande som vi lämnade bakom oss för många århundraden sedan ska därmed inte bara beredas plats i vårt samhälle på samma nivå som den svenska, de ska också i sin separatism aktivt understödjas med sådant som statsbidrag till icke-svenska kulturföreningar och skattefinansierad hemspråksundervisning, där svenskan klassas som ett “andraspråk” – i Sverige. Denna splittringspolitik går på tvärs med tanken om nationell sammanhållning inom en pluralism av kulturell olikhet, sammanfattat i devisen ” E pluribus unum”/”av många en”.

John Stuart Mill skrev i boken Representativ Democracy: ”…ett folk som består av olika nationaliteter och olika språk, utan en delad gemensam ansvarskänsla för det övergripande nationella, inte kan skapa den allmänna medborgerliga opinion och uppleva de delade gemensamma aktuella och historiska erfarenheter som krävs för att den representativa demokratin ska kunna fungera och i längden fortleva.”

”Men multikulturalismen är i RF stadfäst genom formuleringen i 1 kap. 2 §:
”…etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.”

Detta innebär de facto att riksdagen har byggt in en etnisk och kulturell splittring i själva grundlagen. Självklart ska olika kulturyttringar och språkliga variationer få finnas, men de får då som alla lokala och regionala dialekter och språkliga egenheter utvecklas av egen kraft och på eget initiativ i en civil spontan ordning. Det finns ingen frihetlig och nationellt sammanhållande princip (däremot är det klockren vänsterideologisk identitetspolitik) som säger att staten ska “främja” vissa representanter för kulturell, språklig och etnisk separatism. Det är att bygga in splittring och konflikt i själva konstitutionen och dessutom öppna för att fler än de grupper som nu definierats som privilegierade minoritetsgrupper kommer att kräva samma privilegier – tills Babels hus är ett faktum – och J S Mills farhågor besannats.

Är det verkligen så att Ni vill låsa detta i grundlagen för överskådlig tid M, L och KD?

P.S.
Se även >>detta som är ytterligare ett grundlagshaveri av regeringen.
Tyvärr. Man hade hoppas på mer insikt i dessa frågor.

Medborgarrättsrörelsen i Sverige försvarar din frihet

I skriften Försvara din frihet (Medborgarrättsrörelsen 1976) anger grundaren till Medborgarrättsrörelsen (dåvarande MRR) Gustaf Petrén och medförfattaren Sven H Åsbrink ett stort antal motiv för det omfattande behovet av en svensk medborgarrättsrörelse behövs. Dessa motiv har inte försvunnit. Ett av de främsta skälen var att Sverige inte brydde sig om att tillämpa, och fortfarande inte följer Europakonventionens bestämmelser i många fall som jag skrivit om. Det skulle dröja ända sedan, den 1 januari 1995, när Sverige inträdde som fullvärdig medlem i Europeiska Unionen (EU) som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna fick ställning som svensk gällande lag, trots att konventionen ratificerades för länge sedan.

När man i en framtid kommer att skildra Sveriges rättshistoriska utveckling, kommer med all sannolikhet året 1995 att betraktas som en vändpunkt, inledningen till ett nytt skede, skriver professor Ulf Bernitz angående Europarättens rättsliga betydelse för Sveriges vidkommande i minnesskriften (En minnesskrift, Juridiska Fakulteten i Stockholm, 2007) i samband med den juridiska fakultetens i Stockholms 100-årsjubileum. Det var således EU-medlemskapet som tog Sverige ur dess rättsliga isolering. Hur Sverige i dag förhåller sig till medlemskapet juridiskt, visar både på det stora behovet av en svensk medborgarrättsrörelse och att Sverige inte var särskilt väl förberett för den rättsliga delen av Europainträdet.

Svag äganderätt är ett av skälen till de grundläggande mänskliga rättigheternas oacceptabla läge i Sverige ansåg Petrén och Åsbrink framförallt vara tre; Det första är en envis föreställning hos det tidigare dominerande socialdemokratiska makthavande partiet att inga lagar, t.ex. på äganderättens och liknande områden, får stå i vägen för samhällets successiva omdaning i socialistisk inriktning. Det är inte en anti-demokratisk inställning i och för sig, men en farlig fixering i tron att det bara är socialdemokraterna vet var ”folket” vill och behöver. Den rådande uppfattningen hos socialdemokraterna är att någon frizon för icke-socialistiska medborgare inte bör finnas.

Men det är nog också så att många av dagens politiker även från andra partiet på någon sätt delar meningen att skyddslagar av typen grundlagsfästa fri – och rättigheter bara är besvärande och onödiga hinder för de svenska politikerna när dessa skall applicera sina partiprogram på samhället. I Sverige anser tyvärr många politiker att demokratin och medborgarnas fri – och rättigheter bäst förvaltas bäst och säkrast av politikerna, som inte bör hindras av några skyddsrankor för medborgarna. En viktig orsak till denna inställning hos våra politiker, anger professor Ulf Bernitz vara vår traditionella misstro till internationella konventioner, huvudsakligen präglad av den dualistiska principen och transformation till intern svensk lag som den normala metoden för inkorporation. Vad både Gustaf Petrén och Ulf Bernitz visar med sina många artiklar i detta ämne är att våra svenska domstolar och myndigheter aldrig varit vana vid att självständigt tillämpa internationella traktattexter.

Det var först i slutet av 1980-talet som Högsta Domstolen (HD) aktivt började tillämpa fördragskonform tolkning som metod för att så långt som möjligt bringa svensk rätt i överensstämmelse med Europakonventionen, men detta var ett steg som det hade funnits anledning för våra domstolar att ta långt tidigare, ansåg Gustaf Petrén.

Under en alltför lång period var det således uppenbart att de svenska statsmakterna gjorde allt för att hålla Sverige utanför det rättsliga rättssamarbetet. Något som både Gustaf Petrén i sina många artiklar och jag själv i mina senaste böcker kraftigt har reagerat mot. Enligt den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) är domstolen skyldig att tillåta att var och en som inte är part i ett mål ska få tillåtelse att vittna i en rättegång. Det gäller både brottmål och tvistemål.

Medtilltalande och målsägande får dock inte höras som vittne. Enligt 36 kapitlet 17 § i Rättegångsbalken (RB) inleder den part som kallat förhörspersonen med huvudförhöret, därtill hålls motförhöret av motparten. Åberopande vittnen däremot måste beviljas att kunna höras under ed enligt 36 § 14 § RB. Om domstolen i en mellandom eller huvudförhandling tillåter svaranden att åberopa vittnen men inte tillåter käranden att göra detta på samma villkor begår domstolen ett allvarligt rättegångsfel. Hela målet måste då tas om från början vilket svenska domstolar inte uppmärksammar i tillräcklig omfattning. Det gäller även både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Det som sker i Svenska domstolar i flera mål, som jag tagit del och skrivit om i mina artiklar och böcker, har jag uppmärksammat att vissa domstolar bara tillåter den ena parten att tillkalla sakkunniga vittnen – men inte den andra parten – vilket gör att målens handläggning som bara skulle ta några månader i anspråk kan förlängas under flera decennier – utan att någon huvudförhandling kan hållas inom rimlig tid. I de mål jag redan skrivit om har parterna begärt att hålla förhör med sakkunniga vilket de i flera fall nekats. I dessa fall som svaranden eller käranden nekats att förhöra de sakkunniga som åberopats begår domstolen allvarligt rättegångsfel med att neka någon av parterna att förhöra åberopade vittnen.

Den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är tydlig vad som gäller när det gäller vilka regler som gäller i förhör av vittnen. Enligt Artikel § 6 d, framgår vad parterna tillåts vilket inte går att ifrågasätta:

”…att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom, e) att utan kostnad bistås av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen.”

Om åberopande av vittnen sker i en skriftlig begäran innan huvudförhandling, och inte kan beviljas, begår svenska domstolar allvarliga rättegångsfel. Detta genom att inte tillåta de vittnen höras vilka i vissa fall redan skriftligen ingett sina synpunkter och begärt att få vittna i rätten och åberopat att få höras av någon av parterna.

Enligt EU:stadgan (som slår fast grundläggande rättigheter och skyldigheter) skall avgöranden i rätten ske inom rimlig tid. Detta är en allmän rättsprincip inom hela EU-rätten. Detta krav följer bland annat av den generella rätten att under Art.6 EKMR få sin sak prövad på ett korrekt sätt, vilket är bindande för både EU och alla medlemsstaterna men som Sverige ändå och fortfarande inte följer.

Principen om behandling inom skälig tid sätts åt sidan när man inte låter parterna få höra vilka vittnen. Detta leder till att rättegångar som skulle kunna avgöras på bara några månader tar flera år i anspråk. I förhållande till lagstiftande frister gäller under alla omständigheter att förhören skall beviljas, så vitt de inte undergräver rätten till försvar. Min förhoppning är därför att om inte domstolarna själva reagerar på de fel som begås och rättar dem bör JO och JK, utifrån ovanstående, se till att rättelse sker och den rättsligt undermålig “praxis”, vad gäller vittnande, utmönstras ur det svenska rättssystemet.

Vad jag vill visa är hur viktigt det är att domstolar och myndigheter följer lagar och förordningar, vilket inte har skett i många av de exempel som jag skriver om i mina många artiklar i dags- och fackpress och i denna bok. Lagar och förordningar måste följas. Alla stater som har ratificerat konventioner om internationell humanitär rätt är juridiskt bundna att följa reglerna i dessa och måste göra allt i sin makt för att respektera och säkerställa respekt för den humanitära rätten. Det handlar om de regler som Sverige måste följa men fortfarande inte följer. Sådana regler kallas lagar eller förordningar. De så kallade förordningsmotiv kan läsa om regeringens motivering till varför förordningen behövs och måste följas.

Om vare sig tingsrätt, hovrätt, Justitiekanslern (JK) eller Justitieombudsmannen (JO) vill ta upp grova rättegångsfel, som begåtts av domare i våra svenska domstolar eller myndigheter som gör att – de som blivit utsatta har förlorat sina rättigheter, alldeles i onödan – är det enligt den 3:e § i Rättegångsbalken (RB) Högsta domstolen (HD) som första domstol som är skyldig att ta upp dessa mål för slutgiltigt avgörande.

Begäran om att en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, dvs. som inte längre kan överklagas, ska undanröjas på grund av att det i processen har förekommit ett grova rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av beslut eller en rättegång. Om det dessutom finns skriftliga bevis som inte fått åberopas i själva rättegången som skriftlig bevisning kan svenska staten bli skadeståndsskyldig för den skada som den förlorade parten orsakats på grund av den felaktiga utgången av målet. Hänsyn till skadans storlek får då preciseras, för hur lång tid processandet tagit, alldeles i onödan.

Putins brott mot mänskligheten

1954 överlämnades Krim som en symbolisk gåva till Ukraina av Chrusjtjov, själv född i Ukraina, och vid Sovjetunionens sönderfall 1991 förblev Krim en officiell del av Ukraina, men Ryssland behöll den viktiga och strategiska flottbasen vid hamnstaden Sevastopol. Nu försöker Rysslands president Vladimir Putin , trots att Ukraina är en självständig stat, att med våld och grova krigsbrott erövra hela Ukraina.

Tre andra tidigare sovjetrepubliker har haft kärnvapen – Belarus, Kazakstan och Ukraina – men de överlämnades till Ryssland i samband med Sovjetunionens sönderfall. I fredstid äger arbetet och konsultationerna om kärnvapenfrågor inom Nato som skyddar Ukraina rum i Kärnvapenplaneringsgruppen. Rysslands aggression mot Ukraina inleddes våren 2014 med den olagliga annekteringen av Krim. Redan då påbörjade Ryssland sitt krig i östra Ukraina och sina försök att destabilisera andra delar av landet. Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en oprovocerad och illegal fullskalig invasion av Ukraina.

Först på fredagen den 9 maj 2025 togs det politiska beslutet att inrätta en domstol för att granska och döma de krigsbrott som ledande företrädare för Ryssland anses gjort sig skyldiga till i Ukraina. Tribunalen skall börja sitt arbete 2026. – Denna tribunal kommer att säkerställa att de som är mest ansvariga för aggressionen mot Ukraina hålls ansvariga, sade EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas.

Många befarar att Ukraina egentligen bara är en början på en längre militär kampanj där Ryssland försöker återta platsen som en global supermakt och inte kommer att vilja ha fred inom den närmaste tiden.

I december 2021 framförde Ryssland långtgående krav på en i grunden förändrad säkerhetsordning i Europa, krav som utgår från skapandet av intressesfärer och krav på inflytande över andra staters säkerhetspolitiska val. Den fullskaliga invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 utgör ett vidare och synnerligen allvarligt uttryck för denna ambition. Rysslands agerande innebär ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde. Natomedlemskapet och upprustningen av det svenska försvaret är en omedelbar följd av denna insikt. Den dåvarande regeringen beslutade att ansöka om Natomedlemskap den 16 maj 2022. Beslutet bygger på en rapport från den partiöverskridande arbetsgrupp som regeringen hade tillsatt för att genomföra överläggningar om det förändrade säkerhetspolitiska läget till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Den 7 mars 2024 blev Sverige medlem i försvarsalliansen Nato och anslöt därmed till nordatlantiska fördraget vilket innebär att Sverige deltar fullt ut i Natos verksamhet och beslutsfattande. Natomedlemskapet bidrar till säkerheten och stabiliteten i vårt närområde och i Europa förbättrats avsevärt.

Pål Wrange är professor i folkrätt vid Stockholms universitet och föreståndare för Stockholm Centre for International Law and Justice. Enligt honom är Rysslands agerande i Ukraina ett tydligt exempel på aggression/anfallskrig och ett väpnat angrepp, enligt folkrätten. Detta rättfärdigar självförsvar av Ukraina och eventuella allierade. Han påpekar att Ryssland redan före det storskaliga angreppet den 24 februari begått flera grova brott mot folkrätten. Det första är ockupationen och den olagliga annekteringen av Krim. Det andra är den politiska och (dolda) militära inblandningen från 2014 i östra Ukraina, vilket enligt folkrätten är angreppskrig eller aggression.

Det ryska Erkännandet av ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk en grov kränkning av Ukrainas suveränitet. EU är oroat över den fortsatta försämringen av människorättssituationen i Ryssland. Rysslands oberättigade och oprovocerade anfallskrig mot Ukraina har inneburit ett ökat förtryck i Ryssland, drastiskt begränsad åsikts- och yttrandefrihet och mediefrihet och införande av krigscensur. EU fortsätter därför att fördöma den kraftiga utvidgningen av den restriktiva lagstiftningen och det systematiska förtrycket av det civila samhället och människorättsförsvarare samt de oinskränkta tillslagen mot oberoende medier, enskilda journalister, medlemmar av den politiska oppositionen och andra kritiska röster. Om Putin skulle åtalas så skulle sannolikt varje land som är part till ICC-stadgan (123 stycken) vara skyldiga att överlämna honom till ICC, och detta hot minskar hans möjligheter att verka som president.

– När Putin avgått (om han någonsin gör det) skulle han kunna åtalas var som helst. Putin har redan begått ett aggressionsbrott, vilket också det är ett internationellt brott. Krigets lagar är de regler som gäller under en väpnad konflikt (krig). De gäller lika för alla parter, alltså både den som angriper och den som försvarar. I krigets lagar ingår den internationella humanitära rätten (IHR), nedtecknad främst i 1949 års Gènevekonvention och 1977 års tilläggsprotokoll. Svåra överträdelser av krigets lagar kan utgöra krigsförbrytelser (krigsbrott). Enligt IHR är det förbjudet att angripa civila vilket sker i stor omfattning i Ukraina Det är också förbjudet med urskillningslösa anfall som inte skiljer på militära mål och civila vilket också har skett under kriget mot Ukraina. Vissa vapen kan inte användas i områden där det finns civila utan att det blir urskillningslöst, t ex så kallade vakumbomber.

Internationella brottmålsdomstolen efterlyser Vladimir Putin som ett led i att ställa Ryssland till svars för krigsbrott i Ukraina. Den ryske ledaren måste gripas och överlämnas om han sätter sin fot i något av de 123 länder som undertecknat Romstadgan. EU uppmanar nu världens länder att samarbeta med domstolen. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag har arresteringsorder mot den ryske ledaren Vladimir Putin som anklagas för krigsförbrytelser. Domstolen anser att Putin är ansvarig för den olagliga deportationen av barn från Ukraina till Ryssland. Internationell rätt förbjuder ockuperande makt att förflytta civila från områden de bor i till andra områden.

– Barn åtnjuter ett särskilt skydd under Genèvekonventionen, sade ICC-ordföranden Piotr Hofmański i ett uttalande.

Det finns rimliga skäl att tro att Putin bär ett individuellt straffrättsligt ansvar, menar ICC. Vladimir Putin är de tredje sittande presidenten som får en arresteringsorder utfärdad mot sig av ICC. De två tidigare var Sudans Omar al-Bashir och Libyens Muammar al-Gaddafi. Även den ryska barnrättighetskommissionären Maria Lvova-Belova efterlyses av samma skäl. Enligt Ukraina har över 16 000 barn bortförts till Ryssland. Putin måste nu gripas i 123 länder Dessa länder har godkänt Romstadgan vilket innebär att dessa har skyldighet att gripa och överlämna Putin och Lvova-Belova till domstolen i Haag om de sätter sin fot i något av dem. Ryssland lämnade stadgan 2016.

EU:s utrikesrepresentant Josep Borrell ser ICC:s beslut som ett första steg i processen att ställa ryska ledare till svars för de brott de beordrar, möjliggör eller begår i Ukraina.
– Europeiska unionen välkomnar och uppmuntrar ytterligare ansträngningar för att säkerställa full ansvarsskyldighet för krigsförbrytelser och de andra allvarligaste brotten i samband med Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, sade Borrell i ett uttalande. Han uppmanade alla ICC-anslutna länder att till fullo samarbeta med brottsdomstolen.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Yttrandefriheten och äganderätten under ständig attack

Både yttrandefriheten och den privata äganderätten är kraftigt eroderade i Sverige. Det är den bittra frukten av decennier av socialistiskt/ statsdirigistiskt” och islamanpassat tänkande – plus miljöpartiaktivism på våra myndigheter inklusive både JK, Skogsstyrelsen och Länsstyrelserna.

Justitieministern är sannolikt medveten om problemet men förmår ändå inte vidta de radikalt förstärkande åtgärder som krävs. Nämnda socialistiska ethos sipprar liksom som ett osynligt gift från väggarna i Rosenbad och Kanslihuset och försvagar politikernas beslutskraft i dessa frågor.

Yttrandefriheten – om vi börjar med den – är under allvarlig attack inte minst genom en islamismvänlig hetslagstiftning där det märkliga >>missaktningsbegreppet får styra: ett begrepp som i princip aldrig tillämpas mot kritiker, hatare eller satiriker av kristna och knappas inte av judar heller, trots att vi där har det verkligt svårartade och ofta våldsbejakande hatet. Praxis har visat att det i praktiken bara användas mot kritik eller satir mot islam och islamska sedvänjor och symboler, vilket förstås applåderas av det muslimska brödraskapet – och därmed ären stor skam för Sverige som västerländsk sekulär stat.

Vad gäller tillståndet för den privata äganderätten, som är en grundsten i både marknadsekonomin och de enskilda medborgarnas möjlighet att bygga välstånd, så är det om möjligt ännu värre. Skogsstyrelsen inskränker skogsägares rätt att avverka pga att någon hackspett eller groda, som alls inte är utrotningshotade i ett större geografiskt perspektiv, har setts på skogsägarens mark. En fågel/djur som givetvis är i stånd att flytta om dess habitat störs. Här styr det jag kallar naturfascismen, d.v.s. ”NATUREN” som ett slags väsen sätts på en piedestal och människan kommer efter djur och insikter i en etisk värdehierarki. Detta innebär också, som en konsekvens, att människor och företag fråntas rätten att förfoga över sin privata egendom, så som man gjort sedan urminnes tider (och som är skyddat i Europakonvention/EKMR) och man fråntas därmed rätten att bygga välstånd för sig själva och samhället. Ett fråntagande som innebär en slags anti-humanism, vilket naturfascismen i grund och botten är.

Vad gör regeringen?
Så vad gör då regeringen? När det gäller de extrem långdragna tillstånden för t.ex. gruvbrytning, där välbetalda byråkrater tillåts dra benen efter sig i åratal innan de lyckas krysta fram ett beslut (då många företag har tröttnat och dragit sig ur/gått i konkurs), så händer i princip ingenting. Ebba Busch är uppenbarligen för svag gentemot denna byråkrati vilken lätt blir ”kollegor” i arbetsmiljön och därför inte angrips så hårt som den borde.

Vad gäller skogen och strandskyddet så har det tillsatts utredningar men där har man missat i direktiven för strandskyddet, vilket är en typsikt påverkan från naturfascismen.

Man är uppenbarligen också rädd för medias reaktioner om man förstärker äganderätten eftersom de stora hallstämplade medierna är djupt marinerade i Mp-aktivism och naturfascism. Återigen så blandar man ihop medierna med sina väljargrupper som inte kunde vara mer olika. Här måste regeringen visa mer stamina och ignorera alla skräniga socialister/planekonomer, paternalister, naturfascister och klimatalarmister i nämnda medier.

Claes Sjölin:
”Det verkar vara en vedertagen uppfattning att våra rättsliga institutioner inte fungerar så särskilt väl; polisen räcker inte till, våra domstolar tar på tok för lång tid på sig, fängelserna är överfulla och Justitiekanslern och regeringen struntar i grundläggande mänskliga rättigheter (se >>denna text för exempel). Se även denna text om hur tidöregeringen ser ut att missa chansen att stärka äganderätten i grundlagen. Bedrövligt är ordet.

Sjölin om äganderätten:
”Men statsmakten måste väl ändå ha ”gjort” något efter den kritik som framförts? Jo, rätt skall vara rätt, man har tillsatt två utredningar. Den ena handlar om synen på äganderätten i skogen medan den andra skall göra en översyn av strandskydden. Vid en genomgång av direktiven till de båda utredningarna tittar dock bockfoten fram. I skogsdirektiven (”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen”, Dir. 2019:46) sägs uttryckligen att utredningen skall belysa hur äganderätten kan stärkas. I översynen av strandskydden (Dir. 2019:41) ingår det tvärtemot inte i utredarens uppdrag att se över hur äganderätten kan stärkas. Så här får en statsmakt inte bete sig. Äganderätten är naturligtvis lika viktig på stranden som i skogen.”

Självklart är det så, men där kom den naturfascistiska bockfoten fram. Giftet på Rosenbads väggar får effekt. Det borde det inte få. Paradigmskifte inom nämnda områden är viktigare än någonsin om inte Sverige ska bli ett anti-frihetligt bakvatten. För det kommer vi att bli ännu mer än nu om ingenting görs. Det är långt gånget.

P.S.
Brasklapp. Tro inte att en S-led regeringen skulle göra något bättre. Tvärtom det är deras politik vi i stora delar ser stadfäst. Morgan Johanson t.ex. skulle garanterat göra dessa två grundläggande rättigheter ännu svagare. Det finns alltid i hans drömmar. Magdalena Andersson nickar inställsamt. ”Go for it Morgan!”… Väljarna har vid valet 2026 att se till att detta förblir en mardröm.