Pensionsbluffen 

 

Om våra pensioner som ”går upp i rök”  har jag skrivit flera artiklar. Bland annat i en recension av  journalisten på Svenska Dagbladet Joel Dahlbergs bok Pensionsbluffen. Författaren ställe bland annat frågorna: Varför går det inte att förutsäga sin pension som på ATP-tiden? Varför det är viktigt med eget sparande?  och Varför är idén med premiepensionssparandet omöjlig?

Vid ett tillfälle på ABF huset i Stockholm höll jag ett föredrag om mina egna böcker men jag var också moderator för Joel Dahlberg när han höll föredrag om sin mycket läsvärda bok om den svenska Pensionsbluffen – som jag även recenserat. Vi fick byta sal eftersom det kom så många åhörare som ville lyssna på våra föredrag. Men eftersom denna artikel handlar om hur våra pensioner regleras kan jag intyga att Joel aldrig fick några svar som var till fördel för det nuvarande pensionssystemet. Hans bok är väl värd att läsa och för den som har tur går den nog fortfarande att beställa på något antikvariat eller av Ordfront förlag.

Men vad som fortfarande gäller är att pensionssystemet är underfinansierat, och värre blir det. Både Joel Dahlberg och jag har även gått till storms mot bankerna, vilket jag fortfarande gör i mina artiklar och böcker och Joel Dahlberg i sin bok Bankbluffen. Själv har jag visat att de svenska bankernas oligopolsituation måste brytas genom bankdelning vilket fortfarande inte har skett, trots mina upprepade försök att begära att regering och riksdag måste tvinga de svenska storbankerna att betala för de bankkriser krisbankerna själva bär ansvaret för genom sin spekulativa handel. Bland annat derivathandeln. Hittills har det varit allmänheten och företagen som har stått för notan.

Vad Joel Dahlberg skriver i sin bok om pensionssystemet har redan besannats. Pensionen för en vanlig arbetstagare har redan visat sig bli väldigt låg. Ska systemet i framtiden ge något annat än ett magert grundskydd måste mycket stor del av arbetskraften arbeta till långt efter 65. Men ett utspel om högre pensionsålder är väl inget man vinner väljare på. Det har till och med den franska presidenten Emmanuel Macron upptäckt när han lagstiftat om det nya franska pensionssystemet som är mer rättvist än det som varit. Lagen har trätt i kraft  trots våldsamma protester och där våldsverkare försökt  få honom att ta tillbaka sitt lagförslag, vilket de aldrig lyckades med. Vad vi nu måste komma tillrätta med är det orättvisa svenska pensionssystemet som framförallt drabbar de allra fattigaste.

Vad som nu har hänt i Sverige är att myndigheterna inte ens följer de regler som gäller kring hur pensioner skall utbetalas enligt EU:s regelverk som Sverige förbundit sig att följa men fortfarande inte följer, vilket jag skrivit om i flera fall. Om inte ens statens tjänstepensionsverk och domare rättar sig efter EU-förordningar och direktiv EU:s direktiv utan några straffpåföljder (vilka annars kan uppgå till mångmiljonbelopp) är det illa ställt.  Tjänstemän får naturligtvis ha personliga åsikter om pensionärer, men i sin tjänsteutövning måste tjänstemän följa Europarätten, vilket de inte gör.

Enligt EU:s förordning 883/2004 skall pensionen bland annat betalas ut i det land där den tjänats in. De nationella reglerna om beräkning och värdesäkring av pension skall tillämpas vid fastställande av pensionens storlek. Den pensionsberättigade, om han eller hon önskar, kan få samtliga intjänade tjänstepensionsrätter från en och samma tidpunkt, dock tidigast från 60 år beträffande ålderspensionen. Statens tjänstepensionsverk måste därför följa det som står i artikel 6 i EU-förordningen 883/2004 i den Europeiska unionens bestämmelser, som stadgar hur pensionen skall utbetalas. De som drabbas av att svenska staten inte följer EU-förordning angående hur av utbetalning av skall gå till, måste få upprättelse. I annat fall måste felaktiga beslut från Sverige  överklagas till Europadomstolen, varvid mångmiljonbelopp i straffpåföljd för staten kan och bör utgå.

I de fall som Statens tjänstepensionsverk aldrig betalar ut statlig pension enligt förordning 883/2004 drabbas ju de pensionärer som är berättigad till pension. Det gäller bland annat i ett fall som jag nyligen tagit del av. Personen i fråga har arbetat i statlig tjänst både i Sverige och i EES-landet Norge och därmed kommit upp i de tre år  som fordras för att få statlig pension men denna har ändå inte utbetalats! SPV:s hantering av detta ärende har enligt mitt förmenande brutit både mot EU-rättens artikel 6 i förordning (EG) nr 883/2004 samt den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla 1 mars 2002.

Personen i fråga har arbetat  i statlig tjänst i Sverige i nästan 3 år. Det fattas bara 14 dagar. Tillsammans med 10 månaders statlig tjänst i Norge har personen i fråga kommit upp i de tre år som behövs för att får statlig tjänst även i Sverige. Min uppfattning är att Sverige inte har förstått att tolka EU:s förordning på rätt sätt. Det har emellertid EES-landet Norge gjort där personen får statlig pension enligt EU-förordning 883/2004  och artikel 2 i den nordiska pensionsöverenskommelsen som började gälla i mars 2002.
Det är högst rimligt att svenska myndigheter här gör en rättelse.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt

Omprövning av rättsliga beslut 

Europarätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) måste tas på allvar. Det har flera av de svenska domstolarna, hittills inte förstått. Övergreppen mot många av de som drabbats av felaktiga domar i den civila processen (som jag skrivit om i många artiklar och böcker) har hittills inte resulterat i att varken Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern reagerat genom att pröva domar som med hög sannolikhet är felaktiga men inte gått att överklaga rättsligt. 

Utmaningarna som den svenska rättsstaten och svenska domare står inför stora problem när det gäller att tolka både Europarätten, Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv. EU:s direktiv, förordningar och lagar att inte unika bara för Sverige, utan präglar de många av de olika medlemsländerna, skriver Boel Flodgren, seniorprofessor vid institutionen  för handelsrätt, vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Hon får medhåll både från mig – som är författare och skribent i finansrätt –  och Joakim Zander, universitetslektor vid samma institution  för handelsrätt, Ekonomihögskolan, Lunds universitet. Detta kommer till uttryck i en uppmärksammad debattartikel  i Dagens Nyheter (DN 2023-07-27).

Utmaningarna som den svenska staten står inför är inte unika för Sverige, utan präglar de flesta medlemsstaterna inom EU, skriver författarna till debattartikeln och bekräftar därmed det jag själv hävdat utan att hittills få något gehör från berörda myndigheter. Samtidigt spelar EU:rätten, inte minst de grundläggande rättigheterna, som fortfarande inte följs i Sverige, en allt större roll inom alla svenska rättsområden. Medan EU-rätten, redan inför Sveriges inträde i EU borde ha integreras i alla led i svensk rätt, ses den fortfarande som en svensk främmande fågel som man förbundit sig att följa, men som många svenska domare fortfarande inte följer, vilket visas i flera av de mål jag skrivit om.

För att svenska domare skall förstå och följa med i en snabbt accelererande europeisk rättsordning som Sverige förbundit sig att följa – men fortfarande inte följer i många fall – är det viktigt att  kunskaperna integreras i alla led i svensk rättstillämpning. Mitt förslag är att om de känner sig stressade av alla allvarliga brottsmål som lagras på hög, så borde de börja med att läsa Carl Lebecks bok om EU-stadgan om grundläggande rättigheter. Carl Lebeck är jur. kand. och har masterexamen i juridik från Oxford University och Harward  Law School. Han är dessutom förestemanuensis i rättsvetenskap vid Högskolan i Lillehammer (Norge).

EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter , som Sverige tyvärr  fortfarande inte följer till alla delar har blivit alltmer betydelsefull i takt med EU:s växande uppgifter. Syftet med hans bok är att ge att ge ett helhetsperspektiv på EU–rättens rättighetsskydd med fokus på EU-stadgan.  Genom EU-stadgan kodifieras det rättsliga skyddet för enskilda i både i förhållande till EU och i förhållande till medlemsstaterna. Genom boken kan  domare som har till uppgift att följa EU-rätten lära sig vilka bestämmelser som gäller – och som Sverige förbundit sig att följa. Hans bok borde vara obligatorisk läsning för alla domare som sysslar med processrätt.  Den behandlar ingående förhållandet mellan EU-stadgans tillämpningsområden och medlemsstaternas roll som verkställare av EU-rätten i förhållande till de olika rättigheterna.

Om nya lagar inte längre betraktas som något som svenska domare behöver följa är Sverige illa ute, vilket redan skett i alltför många fall  Därför måste de lagar och förordningar som inte följs istället ge effekt vid en nödvändig omprövning av felaktiga rättsliga beslut där domare inte följt lagar och direktiv. De måste då se till att antingen rätta sina egna misstag – eller avgå som domare. Om nya lagar i fortsättningen inte ska riskera att drabba oskyldiga människor behöver domaryrkets status och särskilda ställning stärkas, om det är både Boel Flodgren och Joakim Zander och jag eniga. Sveriges demokrati vilar på en stolt tradition av respekt för rättsstatliga värderingar men som nu håller på att urholkas. En förändring är viktigt att få till stånd snarast möjligt. Det kan endast ske genom att de som skall granska svenska domares göranden och låtande agerar så snart de blir uppmärksammade på de grova rättegångsfel som sker och skett genom att domare inte följt gällande lagar och förordningar.

I sociala medier kritiseras domar och enskilda domare öppet, skriver författarna till debattartikeln, utan att det verkar bli någon förändring, vilket till stor del beror på att Justitieombudsmannen (JO) inte gör sitt jobb, trots alla jurister som är anställda inom denna institution. Anmälningar läggs på hög och när deras vikarierande byråchef Albert Pettersson blir kritiserad för att lägga ner ärenden svarar han skriftligen: ”att JO inte behöver motivera beslut att inte utreda en anmälan.” och att ”Justitieombudsmännen har en mycket stor frihet att välja vilka anmälningar de ska prioritera och granska”, trots att många anmälningar handlar om att svenska domstolar vare sig följer EU:s direktiv eller Europakonventionens bestämmelser  (EKMR.) JO anser tydligen att det är ”godtycke som juridisk princip som skall råda” när man vägrar rätta felaktiga domar.

Boel Flodgren och Joakim Zander anser att domarrekryteringen måste stärkas. Men det räcker inte, enligt min mening. Redan verksamma domare som inte vill ta till sig vad den nya EU-lagstiftningen innebär inte borde få döma i mål där de uppenbart saknar formell kompetens. Och när de visar sig att de vare sig följer lagar eller förordningar måste dessa mål tas om från början i en annan domstol. För att kunna utöva domaryrket med integritet och självständighet måste domaren representera djupt rotade rättsstatliga värderingar anser både jag själv Boel Flodgren och Joakim Zander. Det innebär också att det måste finnas ett tillräckligt antal skickliga jurister som söker varje ledig ordinarie domaranställning och tillräckliga anslag finns tillgängliga i all juristutbildning. Så är inte fallet i dag.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om grundläggande rättigheter – som inte följs

Till de rättigheter som inte kan begränsas och som har ett absolut skydd i EU-stadgan och i svenska domstolar hör rätten:  ”till en rättvis rättegång” (artikel 6 EKMR). Eftersom EU-rätten numera ingår i den svenska grundlagen är det ett absolut krav att Sverige skall kunna svara upp mot detta i sin egen rättsordning men tyvärr sker inte  detta i alltför många fall vilket jag skrivit om i många artiklar och böcker.  Det finns tyvärr flera krav som Sveriges domstolar sällan eller aldrig lever upp till.

Avgöranden inom skälig tid  (Art. 41 (1) i EU-stadgan) är ett av de krav som är en allmän rättsprincip inom EU-rätten. Detta krav, att få sin sak prövad inom rimlig tid, är bindande för alla EU:s medlemsländer men som ändå inte alltid följs i Sverige. Handläggning skall alltså alltid ske inom skälig tid (dvs man skall inte acceptera oskälig tidsutdräkt) och en rättegång som borde kunnat avgöras på ett par månader får inte ta flera år i anspråk, vilket fortfarande sker i många mål där svenska domstolar  inte följer vare sig Avtalsrätten, EU-s direktiv, Europarätten eller Den  Europeiska konventionen angående skydd för och de mänskliga  rättigheterna de grundläggande friheterna ( EKMR) och – nota bene – utan att  det blir några rättsliga påföljder för dem som felat.

Ett anat direktiv (86/653 EEG av den 18 december 1986) handlar om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter – som Sverige fortfarande inte följer i någon rättsinstans, i fall som jag skrivit om – gäller redovisning av intäkter rörande självständiga handelsagenter. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås efter att avtalet upphör, vilket inte sker. Handelsagenten skall ha rätt att få ut alla de upplysningar som krävs för detta, i synnerhet utdrag ur böckerna, som huvudmannen har tillgång till, vilket inte heller sker, trots ingångna avtal. Överenskommelser i syfte att avtala om avvikelse till skydd för handelsagenten får inte träffas. Kan det sägas tydligare ?

Artikel 17 i EU-stadgan föreskriver i ett skydd för äganderätten; att var och en har rätt att lagligen besitta och förvärva egendom och att immateriell rätt skall vara skyddad. Det skedde tyvärr aldrig under den svenska bankkrisen 1987–1993 då de svenska krisbankerna kunde säga upp och lägga beslag på svenska företag och deras egendom, ”som inte längre passade in i storbankernas portfölj”. Skyddet för äganderätten är en integrerad del av EU-rätten och har varit så sedan länge. EU-stadgans allmänna regler innebär att det minimiskydd för äganderätten som EU-stadgan erbjuder skall vara i nivå med EKMR, vilket tyvärr inte gäller i många fall som jag skrivit om.

Fri bevisprövning är den princip som gäller i svensk processrätt, som varje svensk domstol måste följa i en huvudförhandling. Det innebär att parterna i en rättegång får åberopa den bevisning de kan få fram, vilket gäller huvudförhandling i både mellandom och slutlig huvudförhandling (så kallad fri bevisföring).  Värdet av bevisningen måste prövas fritt av domstolen (fri  bevisvärdering). I vissa  andra länder, framför allt i Storbritannien och USA, finns regler för vilken bevisning som är tillåten respektive otillåten. Denna rätt har undanhållits i många fall jag skrivit om.  Se t.ex. >>här.

Justitekanslern har möjlighet att reglera felaktiga domar, beslut och vissa anspråk när de svenska domstolarna inte följer lagar och förordningar, men gör det alltför sällan.  De anspråk på skadestånd som Justitiekanslern handlägger är i första hand sådana som grundar sig på att statlig myndighet (som domstolar och regeringskansliet) fattat felaktiga beslut. Min uppfattning är att de fall som denna artikel beskriver är just sådana grova rättegångsfel – ”fel eller försummelse vid myndighetsutövning” – som Justitiekanslern omgående måste ta tag i och bevilja skadestånd för. För att kunna göra detta måste  förstås en granskning föst ske kring vilka lagar och förordningar som domstolen brutit mot i de domslut som anmäls till JK.

Justiteombudsmannen (JO)   är en annan myndighet som granskar att myndigheter och enskilda tjänstemän följer lagar och förordningar, det vill säga om det har gått rätt till vid handläggningen av olika ärenden. JO kan göra kritiska uttalanden och föreslå att myndigheterna förbättrar sina handläggningsrutiner, men är tyvärr en tandlös myndighet,  som enligt min uppfattning måste få ökade befogenheter för att fylla sin funktion.

Kritiken som riktas mot myndighet eller enskild tjänsteman görs alldeles för sällan. Bara runt 5 till 10 procent av JO:s anmälningar leder till kritik. JO:s beslut är heller inte rättsligt bindande. Det betyder att den kritiserade myndigheten formellt sätt inte behöver rätta sig efter JO:s kritik vilket jag hoppas kan förändras snarast nu när Riksdagen redan har beslutat om att tjänstemannaansvaret på nytt kommer att införas i Sverige.

Vad jag saknat under många år är ett svenskt rättssystem som följer lagar och förordningar i den dömande verksamheten. Det gäller även tolkningen av Lagen och Europakonventionen som Professorerna  Ulf Bernitz  och Jacob W.F Sundberg skrivit om i flera av sina böcker som jag recenserat. Vad jag vänder mig mot är lagar och direktiv som fortfarande inte följs i vårt land. Europakonventionen sätter enligt min uppfattning en rättslig minimistandard på den svenska lagstiftningen och den styr först och främst vilka krav vi – oavsett politisk färg –  har rätt att ställa på lagstiftningen både inom EU och i Sverige.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

”Klagan över domvilla” 

I många rättsliga processer som handlar om skadeståndsanspråk i samband med tvistemål och där det förekommit grova rättegångsfel (t.ex. jäv och andra rättegångsfel som kan antas ha inverkat på utgången av målen) och målen inte längre kan överklagas, återstår endast att klaga över ”domvilla”.

Endast en mycket liten andel av alla klagomål över domvilla som kommer in till Högsta domstolen (HD) får bifall. Uppenbara fel som inte beaktas är vem som stämmer när domstolen inte förstår vad målen handlar om. Det finns i de flesta domvillosituationer, en tidsfrist över domvilla, hos tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen måste iakttagas för att få domvillan prövad av HD, prövad eller återförvisad till hovrätt eller tingsrätt.

Det är också viktigt att man anger vad det är som gör att man anser domvilla (grovt processuellt fel) har förekommit och varför det har påverkat utgången i målen. Reglerna om vilka tidsfrister som gäller och om vilka undantagsfall ett avgörande på grund av domvilla kan komma ifråga, finns bland annat i 59 kapitlet 1-5 §§ i Rättegångsbalken.

Vilka är de allvarligaste felen? Rättegångsfel är beteckningen på ett formellt fel under handläggningen av en rättegång genom att gällande regler för rättegångar såsom, rättegångsbalken, eller förvaltningsprocesslagen jämte Europarätten och Europarättens direktiv, och Europakonventionens om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) som ingår i den svenska grundlagen som tyvärr inte alltid följs, i många rättegångar jag tagit del av och redan skrivit om och i vissa fall om allvarliga jävssituationer som aldrig beaktas.

Att inte veta vilken part som stämmer och vad målen borde handla om, borde föranleda omedelbar prövning av återförvisning av ett mål. Upptäcks felen först sedan överklagande skett till hovrätt åligger det hovrätten att – även utan yrkande – undanröja tingsrätts dom enligt 50 kap 28 § rättegångsbalken, vilket också kan ske om hovrätten inte ens beviljar prövningstillstånd.

Högsta domstolen har konstaterat att processer som rör tvistemål skall prövas där svaranden har sitt säte. Om den klagande lägger ner sin talan i ett mål äger han inte rätten att få samma talan prövat vid en annan domstol. Har han inte valt att överklaga sitt eget käromål där svaranden har sitt säte, äger han inte längre rätten att få den frågan avgjord av en annan domstol. Om svarande har en motfordran som han vill pröva äger käranden rätten att få sin sak prövad där motparten har sitt säte.

Men en svarande som medger att hans mål skall flyttas till den ort där kärande har sin hemvist slipper att stämma om, hans mål skall då prövas efter den stämningsansökan som redan är inlämnad i en annan domstol, utan att han behöver stämma om . Den stämningsansökan som är inlämnad i tingsrätten måste visa vilken som är huvudansvarig för stämningen, för att undanröja alla fortsatta misstag när målen flyttas till en annan domstol.

Rätten att enligt EU:s direktiv och avtal  få en rättvis rättegång åligger således domstolen där alla frågor måste bli besvarade och bevisade, och finnas med i samband i huvudförhandling i vilken domstol det än gäller i Sverige. Sker inte detta är det frågan om domvilla som måste avgöras genom en ny rättegång eller att målet överförs tillbaka till hovrätt eller tingsrätt. Rätten till att både käranden och svaranden får ta del av alla skriftliga bevis får inte heller negligeras, i samband med huvudförhandling. Rätten av att ta del av all bevis borde därför återfinnas i både avtal mellan parterna och EU:s direktiv, för att det inte skall råda några tvivel om att käranden har rätten, genom editionsföreläggande få del av alla handlingar som han behöver för att kunna presentera all bevisning.

Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen (RF) och Konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) Rätten till en rättvis rättegång fastställs i 2 kap 11 § (I RF). År 2010 skedde en lagändring och meningen att: ”En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid” som skrevs in i 2 kap 11 § RF, som gäller i Sverige. Vidare har Europadomstolen i åtskilliga fall påpekat att nationella domstolar, måste tillhandahålla adekvata rättsmedel, vid kraftiga förseningar som skett i många tvistemål jag redan skrivit om.

Självfallet måste domstolen också bevilja att åberopade vittnen som någon av parterna begär skall höras i samband med huvudförhandling, därför måste både käranden och svarande får åberopa sina egna vittnen de vill höra. Det råder därför vittnesplikt i vårt land som inte få åsidosättas. När det gäller jävsfrågan gäller om respektive advokat eller domare har del i saken eller dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada. I ett mål där jag själv närvarat har jag uppmärksammat att en inhyrd domare, och tidigare advokat, i hovrätten inte beviljat prövningstillstånd, bara för att den advokatbyrå där han tidigare varit ordförande samarbetat med de bägge advokater som försvarat svaranden och i övrigt samarbetat med dessa advokater i skiljeförfaranden vilket måste betraktas som uppenbart jäv.

Mats Lönnerblad 
Författare och skribent i finansrätt

Om tyranni

Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Han har mottagit en rad priser för sina grundliga och initierade skildringar av europeisk 1900-tals historia. Han har tidigare skrivit böckerna  Den röde prinsen (2009) Den blodiga jorden (2011) samt Den svarta jorden (2016)

Titeln på hans senaste bok är: Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet i översättning av Margareta Eklöf och utgiven på  Albert Bonniers förlag.

Snyder varnar oss för enpartistaten. De partier som skulle komma att ta över staten agerade redan från början som allsmäktiga och tvekade aldrig att, så fort tillfälle gavs, undanröjda alla rivaler om makten. De utnyttjade ett historiskt ögonblick till att göra det politiska livet omöjligt för sina motståndare.

För att kunna behålla demokratin och folkstyret måste vi kunna försvara reglerna i demokratiska val, och kunna agera när alla demokratiska regler ställs ur spel. Tänk på vad den amerikanske slaverimotståndarens Wendell Phillips ord: Evig vaksamhet är frihetens pris och hans fortsatta yttrande: ”Frihetens manna måste samlas in varje dag, annars ruttnar den. Den moderna demokratins historia bekräftar visdomen i dessa ord.

Ändå faller många demokratier som käglor, som skett efter både första och andra världskriget när ett enda parti griper makten i någon form av kombination –  val eller som statskupp – skriver Timothy Snyder. Ett parti som hämtar kurage i ett gynnsamt valresultat eller motiverades av en ideologi, eller bådadera, kunde förändra systemet inifrån. När fascister eller nazister eller kommunister hade framgångar i val på 1930– och 1940-talen. De flesta lät sig luras av valresultatet. Oppositionen förföljdes. Några kastades i fängelse utan några rättegångar och andra misshandlades och dödades.

Symboler föder dagens verklighet. Snyder ber oss lägga märke till hakkorsen och andra hatemblem. Han föreslår att vi skall riva ner dem med våra egna händer för att statuera exempel. I Sovjetunionen under Josef Stalins välde framställdes välbärgade bönder som grisar i Stalins propaganda. Så var det i början av 1930-talet då Sovjetstaten ville kuva landsbygden och pressa fram kapital för industrialisering i blixtfart. Bönder som hade mer jord och fler kreatur än andra var de första som förlorade det de ägde. En granne, avbildad som gris, är en person vars jord vem som helst kan ta ifrån honom.

De som förföljde sina grannar och beslagtog deras tillgångar för att berika sig själva blev själva offer i sin tur. Efter att ha vänt de fattigaste bönderna mot de rikaste konfiskerade Sovjetstaten allas jord och lade dem under kollektivjordbruken. När kollektiviseringen var fullföljd utbröt hungersnöd i så gott som hela bondebefolkningen. Mellan 1930 och 1933 dog miljoner människor i Ukraina, Kazakstan och Ryssland, (alla sovjetrepubliker) en ohyggligt och förödmjukande död, skriver Timothy Snyder. Innan hungersnöden var över styckade sovjetmedborgare döda människor och åt upp köttet.

1933 kom nazistpartiet till makten i Tyskland. I segeryran försökte nazisterna organisera bojkott mot judiska butiker. Först gick det dåligt. Men i och med att företag markerades som ”judiskt” och ett annat som ”ariskt” med målarfärg på fönstren eller väggarna påverkades tyskarnas syn på judarna och på hushållsekonomin i Tyskland.

”Judiska” butiker hade ingen framtid. Önskan att se judarna försvinna, sedan de först blivit förtryckta, skärptes då den tillsatts med elak propaganda mot judarna och flera doser snikenhet. Tyskarna som målade ”judisk” på skyltfönstren på affärerna medverkade alltså i den process som ledde att judarna försvann. De blev även föremål för andra giriga planer. Efter hand som egendomar klassificerades efter ägarnas etniska tillhörighet vanna avunden insteg och förändrade etiken. Hur var det då med företag och fastigheter?  Den skärptes markant då den innebar att även judarnas olika framgångsrika företag och fastigheter och privata tillgångar beslagtogs av nazisterna utan att förövarna straffades.

När de nazistiska ledarna föregår med dåliga exempel blir det desto viktigare att alla andra upprätthåller en oklanderlig yrkesetik, skriver Timothy Snyder. Det är svårt att bryta ner en rättsstat utan jurister eller hålla skenrättegångar, utan domare som följer lagen. Enväldiga makthavare behöver lydiga tjänstemän och cheferna för koncentrationslägren letade efter affärsmän som ville ha billig arbetskraft. Korrupta jurister var starkt överrepresenterade bland befälhavarna för Einsatzgruppen: de specialförband som genomförde massmorden på judar, romer, polska eliter, kommunister, handikappade och andra som nazisterna betraktade som misshagliga individer och borde avrättas, utan de hade gjort sig skyldiga till några brott.

Se upp för beväpnade paramilitärer!  När de börjar dra på sig uniformer och marschera med facklor och bilder på ledare. När de ledarvänliga paramilitärerna stöttar tyranner tillsammans med den officiella polisen har slutet kommit för demokrativänliga länder. Olagliga väpnade grupper degraderar först den politiska ordningen och förvandlar den sedan. Så har det alltid varit. Våldsamma högerorganisationer, som järngardet i mellankrigstidens Rumänien eller Pilkorsarna i mellankrigstidens Ungern, satte skräck i sina rivaler. De tyska nazistiska stormtrupperna började som säkerhetsdetalj som jagade ut Hitlers motståndare ur lokalerna där han höll sina partimöten. Som paramilitära förband med namnen Sturmbteilung (SA) och Schutzstaffel (SS) skapade de ett klimat av fruktan som bistod nazistpartier i riksdagsvalet 1932 och 1933.

Modernt tyranni är detsamma som terrormanagement. Håll i minnet när terrorattacken på nytt kommer, utan att via anar det och att tyranner utnyttjar sådana händelser för att stärka sin makt. Den plötsliga katastrofen som får till följd att maktfördelningen upphävs, oppositionspartier förbjuds och förföljs och fängslas som nu sker i Ryssland, yttrandefriheten avskaffas, liksom rätten till en opartisk och ”rättvis rättegång” var och är fortfarande det äldsta tricket för att skapa en ny diktaturstat.

Var så modig som du kan uppmanar oss Timothy Snyder. Han menar att om ingen av oss är redo att dö för friheten kommer vi alla att riskera dö under tyranni. Det skriver också Shakespeare i sitt drama Hamlet. Hamlet är en rättskaffens man och en hjälte som på goda grunder blir skakad när en ondskefull härskare plötsligt griper makten. Han hemsöks av syner, överväldigas av mardrömmar, han är ensam och alienerad och känner att han måste ändra sin tidsuppfattning: Ur led är tiden; ve att jag är den/som föddes att vrida den rätt igen Jag delar Snyders uppfattning att vår tid sannerligen är ur led. Vi har glömt historien av en anledning, och om vi inte är på vår vakt kommer vi försumma den av en annan. Vi måste reparera vår egen tidsuppfattning om vi vill behålla och förnya vår utfästelse till friheten.

Mats Lönnerblad  
Författare och skribent i finansrätt

UBS uppköp av Credit Suisse 

Det som hände i Schweiz den 20 mars 2023 har på nytt skakat om hela det amerikanska och europeiska banksystemet. Även Sverige lider av det som hänt.  Svenska Alecta som är ett pensionsbolag  och därmed ägs av var och en som har sin pension placerade där, har redan drabbats av betydande förluster på gjorda investeringar i tre regionala banker i USA.

Den störtade schweiziska banken Credit Suisse, som har spekulerat bort stora delar av sitt kapital drabbades hårt. Banken gick mot sin egen undergång och köptes upp av UBS. Det var ett dråpslag mot ett land där banksektorn svarar för 9,4 procent av BNP och sysselsätter 5,5 procent av befolkningen. Investerare som köpt så kallade ATI, obligationer i Credit Suisse, har förlorat allt. Obligationsägare runt om i världen förlorar därmed cirka 180 miljarder kronor. Vinnaren i denna affär är UBS som nu kan kalla sig världens största förmögenhetsförvaltare med sammanlagt 3.400 miljarder schweizerfranc på sina konton. Den obligationsskandal  som uppenbarats i och med Credit Suisse fall har skapat den största bankkrisen i Schweiz historia. Den schweiziska regeringen och nationalbanken tvingades ge ett bidrag på totalt 250 miljarder schweizerfranc. (Cirka 2.800 miljarder kronor!).

Även Sverige har fått problem. Pensionsjätten Alecta gjorde mångmiljardförlust i samband med den amerikanska bankkris som utvecklats i samband med att Silicon Valley Bank och First Republic Bank förlorade miljarder, vilket, som all vet, även drabbade Alecta i Sverige. När banken togs över av myndigheterna blev det den största bankkollapsen i USA efter den globala finanskrisen 2007–2013.

Den fråga som måste lösas för Alectas ägare, det vill säga över 35.000 företag och 2,6 miljoner enskilda sparare, är vem som skall ansvara för förlusterna. Vilket ansvar har Alectas styrelse ? Den frågan har vi fortfarande inte fått svar på. Förlusterna beräknas i dag till minst 20 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 600.000 kronor per kund. Men redan nu har aktieförvaltningschefen Liselott Ledin fått lämna sin tjänst.

Advokaterna Mårten Lundmark och Johan Lidbeck vill i en artikel i Dagens Industri (2023-03-20) att Alectas styrelse skall ställas till svars så att pensionsspararna skall få klarhet i vad som hänt och vem som skall ställas till svars. Bara inom ramen för en rättsprocess kan det framkomma vilket beslutsunderlag Alecta har haft, vilka kontrollmöjligheter som tillämpats sam hur besluten förankrats och överensstämt med det regelverk som gäller för Alecta. “Att ansvaret klaras ut har betydelse för allmänhetens förtroende”, menar de bägge advokaterna.

Resultatet av all denna globala spekulation ser vi redan i Sverige. Hög inflation, skenande matpriser och höjda styrräntor. Konkurserna ökar dramatiskt, Inom bara detaljhandeln har konkurserna ökat med 27 procent, bara för att vi låter spekulation råda i stället för att satsa på den reala ekonomin i vårt land genom bankdelning som jag redan skrivit om i min senaste artikel. Konkurserna fortsätter att öka medan antalet nystartade bolag minskar. Det var precis det som skedde under både den självförvållade svenska bankkrisen 1987–1993 och under den globala krisen 2007–2013. När förtroendet för både den globala och svenska marknaden minskar samtidigt minskar också  incitamenten för allt nyföretagande.

Lika länge som det har funnits banker har det funnits kriser och kollapser. Det främsta skälet har varit för stora risker och för stora kreditförluster, vilket även författaren och historikern Dick Harrison anser. Han hänvisar till vad som hänt historiskt när kungar och furstar utan några större konsekvenser för egen del vägrar att betala tillbaka vad de har lånat. Och hänvisar till två av de kändaste bankirerna genom tiderna, Medici i Florens och Fugger i Augsburg när båda fick problem när de hade annat än ekonomi i tankarna. Såväl medicéerna som fuggrarna slutade som furstar med stora jordegendomar och med stor politisk makt. (mediceerna blev rentav storhertigar av Toscana) medan deras banker inte klarade övergångarna.

Länge var den svenska riksbanken Sveriges enda bank i egentlig bemärkelse, och fruktan för bankbubblor gjorde att det fanns en omfattande skepsis mot nyetableringar. Vår första privata affärsbank var Diskontokompaniet som grundades 1773 för att tillgodose behovet av korta lån, men den blev inte långlivad. Redan 1787 förvandlades den till statliga  Generaldiskontkontoret, som efter ytterligare några turer uppgick i Riksbanken 1816. I dag domineras Sverige av de fyra storbankerna: Handelsbanken, Nordea, Swedbank och SEB som dominerar den svenska marknaden i en oligopolsituation, som svarar för den dominerande in- och utlåningen och i vårt land samtidigt som de, i likhet med utländska banker  i den demokratiska västvärlden, fortfarande tillåts skapa sina egna pengar för varje nytt lån som beviljas.

När bankbubblan nu brister på nytt förklarar president Joe Biden att de ansvariga måste ställas till svars – vilket fortfarande inte händer – i de inhemska och globala bankkriser jag redan skrivit om. Så länge detta inte sker kommer ny bankkriser att uppstå och världens centralbanker kommer att fortsätta att gynna spekulationsekonomin i stället för att satsa på den reala ekonomin genom att gynna den långsiktiga företagsamheten i stället för den rådande spekulationshysterin inom varje land.

Mats Lönnerblad
Författare och skribent i finansrätt