Kategori: Debatt/Insändare

Det är mänskligt att fela. Ingen människa är fullkomlig. Men när man befinner sig i en juridisk maktposition – med förmågan att i både förberedelser och slutförhandlingar i olika  domstolsförhandlingar förändra människors liv – är det viktigt att inte upprepa sina fel – och att det finns en oberoende instans, som för närvarande inte existerar i vårt land,  som kan ställa de ansvariga  till straffsvars,  för vad de gjort sig skyldiga till. Det gäller både advokater och domare. 

Advokater kan tillåta sig att ljuga både förberedelsen och i slutförhandlingar,  utan att straffas. eftersom dom alltid kan hänvisa till vad deras klienter påstår, som gör allt för att vinna en process. Det gäller i både brottsmål och tvistemål.

Domare kan uppträda jävigt, och tillåta sig att begår allvarliga rättegångsfel  i både förberedelsen och  i sina domslut utan att någon ställs till straffansvar . Det gäller i både Högsta domstolens och Högsta förvaltningsrättens ledamöter och hovrätt och kammarrätt som utan att bevilja prövningstillstånd, och utan att ens motivera när de kommit fram till ett felaktiga beslut, genom att inte meddelar prövningstillstånd.

I flera fall har jag, i min egenskap som skribent i finansrätt, under ett kvarts sekel, följt flera stora rättegångar på plats i våra domstolar, och sett hur oskyldiga människor straffas både ekonomiskt och genom långa fängelsestraff för att både advokater och domare varit jäviga – utan att någon myndighet reagerar – för de uppenbart falska påståenden – som är lätt att bevisa – som gjorts i domstol.

När det gäller mord, räcker det inte att döma på enbart indicier, utan det måste finnas konkreta bevis, när någon döms till livstids fängelse för ett brott som han eller hon aldrig begått. Ändå sker detta då och då. Det senaste exemplet är  utpekandet av Skandiamannen  som mördare av Olof Palme, först sedan han avlidit, och inte längre kan försvara sig.

Den enda förklaringen till hur detta kan ha skett beror på att Palmeutredningen tagit alldeles för lång tid att utreda, och måste betraktas som Sveriges genom tidernas dyraste mordutredning och att man nu till varje pris vill lägga ner hela utredningen, vilket till slut också har skett.

Det är lagen som stiftar reglerna i både brottsmål och tvistemål. De advokater och domare i vårt land som fortfarande inte följer vare sig Europarätten eller den svenska avtalslagen – som skett i många mål som jag redan skrivit om – följer inte heller gällande regler – som aldrig beaktas, trots att både Europarätten och Europakonventionen (EKMR) och EU:s direktiv  numera ingår i den svenska grundlagen, vilket betyder att de som drabbas aldrig erhåller någon ”rättvis rättegång”.

När mål överklagas till högre rättsinstans är det de lägre instanserna som numera digitalt är skyldig att översända alla aktbilagor till högre rättsinstans. Sker inte detta, måste ju överklagandena bli ogiltiga eftersom de högra rättsinstanserna aldrig får en riktig bild av vad som inträffat om felen som domstolen gör blir uppenbara redan i förvaltningsrätten eller i tingsrätten,

Om tingsrätten, till exempel inte följer lagen om överföringen av mål från en tingsrätt till en annan åligger är det ju tingsrättens skyldighet  att vidarebefordra alla handlingar från den ursprungliga stämningen, om det inte gäller ett helt nytt mål, vilket inte skett i ett aktuellt mål som efter 7 års förberedelser fortfarande inte är avgjort i någon rättsinstans.

Vid olagliga förvärv av delar eller hela privata företag begås det ofta många allvarliga fel som aldrig åtgärdas. Det gäller förvärv från statliga stiftelser – som tillåts lägger beslag på delar eller hela företag – utan några giltiga avtal –  Jag har exempel på ett stiftelse som förbundit sig att svara för kostnader, om man felaktigt förvärvar ett företag,  trots att det gäller totalt förbud mot att förvärva privata företag. Stiftelsen i fråga vägrar att lämna tillbaka aktierna i företaget – som man heller aldrig har förvärvat – vilket strider mot både lagstiftningen och gällande förbud för stiftelsen ifråga.

Trots att den som på detta sätt blivit av med sitt företag – som fortfarande är världsledande inom sin egen sektor och att den tidigare ägaren till hela företaget  både visat och styrkt att stiftelsen i fråga aldrig gjort något giltigt övertagande, är denna tvist fortfarande inte löst trots flera års process både i domstol och utanför domstolen.

I denna process, som jag följt i rätten sedan starten har den statliga stiftelsen tillsammans med två andra köpare genom avtal sinsemellan – utan ägarens kännedom –  kunnat förvärva 10 procent av aktierna i ett välskött företag och även av de återstående 90 procent av aktierna och tillskansa sig hela ägandet av det aktuella bolaget, utan att förvärva en enda aktie !

Varje gång det är finanskris i vårt land sker det stora förändringar av ägarsidan i bolag, utan att det finns någon instans som kan rätta de fel som uppkommer. Därför måste straffansvar och tjänstemannansvaret genast återställas.

Riksdagen har beslutat att tjänstemannaansvaret  ska återinföras, men i praktiken händer ingenting. Det öppnar för att tjänstemän kan styra utan straffrättsligt ansvar. Det var ju riksdagsledamöterna själva – som våren 2018 – enhällig röstade igenom en motion från Moderaterna, att tjänstemannaansvaret på nytt måste införas i offentlig förvaltning. Det gamla togs bort 1976 och det enda som blev kvar var begreppet ”oriktig myndighetsutövning” som fortfarande inte beaktas i Sverige i den utsträckning som det borde.

Bakgrund 

Under den hemmagjorda svenska bank-och finanskrisen 1987–1993 – som jag som företagare, författare och skribent i  finansrätt tidigare skrivit om i flera av mina böcker och många artiklar – likviderade Sverige 60.000 friska företag när det var de svenska krisbankerna som var på obestånd. 400.000 jobb gick förlorade. De nervösa bankerna utgick från företagens bokförda tillgångar och om dessa inte visade tillräcklig säkerhet för lämnade krediter försattes företagen i konkurs eller panterna togs in.

Ingen hänsyn togs till den utvecklingspotential som många av dessa företag hade. Ingen domstol brydde sig om att det fanns immateriella tillgångar i den löpande verksamheten som ofta utgjorde de dominerande tillgångarna, eftersom dessa inte var upptagna i bokföringen. Rättegångarna avlöste varandra enligt löpandebandprincipen. Tvåtusen rättegångar mot den dåvarande Nordbanken, bara i Stockholms tingsrätt, när krisen var som värst.

Kränkning i artikel 1 i Europakonventionen (EKMR) 

På den tiden var Sverige  fortfarande inte medlem i EU. Regeringen tillät de krisbanker som var på obestånd att,  i stället för att själva begära sig  i konkurs, försätta sina företagskunder i konkurs. Detta borde inte längre gå att göra eftersom Sverige numera konstaterat hur stort värdet är i de immateriella tillgångarna och inte minst genom genom Sveriges accept av Europakonventionen (EKMR)  som stipulerar:

”Envar fysisk eller juridisk persons rätt till egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intres och under de förutsättningar som angivas i lag av folkrättens allmänna grundsatser…” 

Det finns olika sätt att kränka artikel 1 som inte längre boerde tolereras i vårt land. Ett exempel är uppenbara brott mot avtalslagen som jag redan skrivit om där undertecknade och bevittnade avtal skrivna av kunniga jurister sedan aldrig följts, vilket orsakar stora ekonomiska förluster för de som drabbas.  I sådana fall gäller det att domstolarna – när det uppstår en ekonomisk tvist skall följa Europarätten och EU:s direktiv och måste kunna ställas till  svars för de avtalsbrott som begås –och inom en rimlig tid – vilket tyvärr inte beaktats i många mål jag skrivit om.

Följer inte domstolarna de bestämmelser som finns i  avtalslagen, Europarätten (som numera finns med i den svenska grundlagen) eller EU:s direktiv blir ju den som drabbas oskyldigt av med sin både sin egendom och sina inkomster, utan att kunna försvara sig i domstol vilket är ett uppenbart brott mot artikel 1. 

Det finns andra fall, som jag också skrivit om, som rör ogiltiga förvärv av hela aktiebolag. Finns det inga kontrakt, som visar att aktieöverlåtelser har skett och att avtalen godkänts av alla parterna, finns det heller ingen affärsuppgörelse utan det som har skett utgör en uppenbara kränkning av artikel 1. En fysisk person i rollen som innovatör, entreprenör och ägare till de juridiska  tillgångarna i ett bolag (såväl materiella som immateriella) har rätt till att att dessa tillgångar skall lämnas okränkta, vilket tyvärr fortfarande inte sker många fall, vilket jag skrivit om vid ett flertal tillfällen.

Artikel 6 – Rätten till en rättvis rättegång. 

Att inte bevilja prövningstillstånd i hovrätt eller kammarrätt där samtliga dispenskrav  är uppfyllda och att inte besluta om att uppta ett mål till omprövning i dessa fall kränker den sökandes rätt  till en ”rättvis rättegång”. Artikel 6 klargör tydligt:

” Var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse ,för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag…” 

Här brister många svenska domstolar i både kunskap och stringens. Jag har skrivit om flera fall där domstolen inte beviljat prövningstillstånd utan att referenten i målen ens förstått vad målet handlar om. Jag har skrivit om flera fall där mål som bara skulle kunna avgöras på några månader tagit flera år i anspråk och det utan att den aktuella domaren förstått vad målet handlar om, vilket också strider mot artikel 6.

Artikel 45- Skäl för domar och beslut 

I alla de fall där hovrätten lämnar avvisande beslut utan några som helst motiveringar är min uppfattning att det måste ske någon form av överprövning av hovrättens beslut eftersom man uppenbarligen inte följer artikel 45 EKMR. Hur skall annars parterna kunna ta ställning till vilka vidare åtgärder som måste vidtas när prövningen  bara lämnar efter sig stora frågetecken ? Felaktiga domslut måste ju rättas till  genom omprövning i högre instans enligt gällande lagstiftning vilket alltså numera inte sker i många mål jag tagit del av.

Sammanfattning 

Sverige påstår sig  vara en demokratisk rättsstat. Sverige måste därför börja uppfylla kraven för att tillämpa Europarättens regler och direktiv enligt ovan. När det gäller de immateriella rättigheterna som svenska domstolar inte tog någon hänsyn till under den tidigare hemmagjorda bankkrisen har det skett en total omvärdering av många företags verkliga värden.

Efter en omfattande kritik verkställde Näringsdepartementet en utredning (SOU 2015:16) – som många svenska domstolar fortfarande inte känner till eller bryr sig om – vilken bl.a. ville göra domstolarna och företagen medvetna om att de immateriella tillgångarna kan utgöra så mycket som 80 procent av ett företags marknadsvärde !

Svensk demokrati är sårbar och ingenting kan längre tas för givet i vårt land. Annie Lööf (C) och Linda Modig (C) delar min uppfattning om vad som måste göras (DN 2021-08-30)  Det första är att värna Sveriges grundlag med en författningsdomstol som jag redan skrivit om som styrelsemedlem i Medborgarrättsrörelsen i Sverige – under ett kvarts sekel – och  i åtskilliga publicerade artiklar i både dags och fackpress.

Domstolarnas oberoende behöver stärkas och domarna måste sluta med sina extraknäck när de inte ens hinner med alla de mål som behöver avgöras i tid.  Domstolarnas oberoende är en förutsättning för att alla skall behandlas lika inför lagen och garanteras en oberoende  och rättssäker rättegång. Dessutom anser jag, liksom nämnda centerpartister, att det behövs en författningsdomstol med uppgift att kontrollera om lagar som strider mot grundlagen (där Europarätten numera ingår)  och som har befogenhet att förklara lagar ogiltiga som inte överensstämmer med Europarätten, Europakonventionen och EU:s direktiv.

Sveriges liberala demokrati står stark men våra demokratiska och rättsstatliga institutioner – och därmed de rättigheter de skyddar – är fortfarande alltför sårbara. När de svenska domstolarna fortfarande inte lärt sig att anpassa sig till de grundläggande rättigheter och skyldigheter som Europakonventionen utgör, så måste detta skyndsamt åtgärdas för att vi på nytt får ett svenskt rättssystem som håller måttet.
Det gäller både brottsmål och tvistemål.