Mer om de svenska domstolarnas förfall

I en artikel i Medborgarrätt 3-18skrev jag om de svenska domstolarnas förfall ur ett medborgar- och rättstrygghetsperspektiv.
Det som kännetecknar problembilden är sammanfattningsvis tre saker:

  1. Att domarna inte utnyttjar straffskalornas övre del – och således utnyttjar den bevisligen brottsförhindrande inkapaciteringen (inlåsningen)– utan konsekvent håller sig till de nedre delarna eller till med under den juridiskt stadgade minimigränsen. Märkligt nog får förövare av grova sexualbrott – där försök till och fullbordade överfallsvåldtäkter till 80 % begås av gärningsmän födda i ett annat land (källa>>) – i mer än hälften av fallen straff som ligger på eller under den juridiska minimigränsen (källa >>)  ). Utvisningar för våldtäkt sker för övrigt endast i 2 av 10 fall (folkbokförda migranter) samt 6 av 10 (asylsökande eller illegalt vistande). Se graf från Brå nedan:
  2. Den icke-meritokratisering som har skett vid domartillsättningarna innebärande att en lika eller större del kvinnor i domarkåren jämfört med män likställs med ”rättvisa” och trumfar neutral merittillsättning och acceptans av olika utfall i könshänseende. (Se ledarsidorna.se t.ex. här >> för pregnanta analyser av och exempel på Hildakotteriet som destruktivt samhällsfenomen)
  3. Politiseringen av domstolarna som nämndemannasystemet oundvikligen innebär.

Punkt två kan åtgärdas genom en mer transparent tillsättningsprocess med öppna hearings av de föreslagna domarna i riksdagen samt en strikt ”blind” meritokratisk tillsättning utan hänsyn till kollektiva attribut.

Punkt tre kan ganska enkelt korrigeras genom en processförändring där de juridiskt skolade domarna ges beslutsrätt vid mindre mål samt med ett jurysystem där oförvitliga medborgare lottas in i för att döma vid svårare brott mot liv och egendom.

Den första punkten är svårare, men inte desto mindre nödvändig att adresser, enär den rör ett paradigmskifte inom domarkåren. Som både polischefer som Carin Götblad och andra påpekat så är lagstiftningen men framförallt dess tillämpning inte i linje med den nya och hänsynslösa kriminalitet som växt fram under senare år.

Katarina Barrling skriver i en viktig krönika i SvD (se här >> ) att domstolsväsendet länge präglats av kriminologer med en straffientlig agenda där påståendet att ”stränga straff minskar inte brottsligheten” hamrats in överallt från Brå till domarutbildningen och därigenom bildat ett s.k. paradigm d.v.s. en ideologisk överbyggnad under viken domarna fattat sina beslut. Man har istället för straff i form av inlåsning hänvisat till ”sociala insatser” d.v.s. så låga straff som möjligt och samtal med socialsekreterare och psykologer kombinerat med stora ungdomsrabatter (Brottsbalken 29:7 för 18–21 år = upp till 55 % straffreduktion) därmed indikerande att människor som har rösträtt – och därmed anses intellektuellt kapabla att välja parti inför en komplex samhällsutveckling – inte kan hållas fullt ut ansvariga för sina gärningar när det gäller att skada andras liv och egendom. Kombinera detta med mängdrabatter för kroniska återfallsförbrytare och man inser lätt att individens ansvarighet och beslutskapacitet dels är ologiskt hanterad i svensk lagstiftning generellt och dels att hederliga medborgares rättstrygghet INTE är en prioritet i det svenska rättssystemet.

“Sociala insatser” vid vägs ände
Vi kan nu konstatera att dessa ”sociala insatser” inte gett resultat. Skjutningar och sexualbrott har skjutit i höjden på ett alarmerande sätt. Det mesta talar tvärtom för att den svenska rättspolitiken är direkt kontraproduktiv givet målsättningen att stävja brottsligheten. Detta kan enkelt visas genom att studera den s-k. Brottsålderskurvan (se graf nedan).


The age–crime curve is remarkably similar in shape across data source and represents the aggregate prevalence of criminal behavior. (Källa >> )

Grafen visar tydligt att de flesta brott begås i yngre år; således får inkapaciteringen störst effekt i just dessa år d.v.s. inlåsning för mognad, studier, självrannsakan och förhindrande av nya brott. Men i Sverige är det just i dessa år som straffen är som kortast och överseendet som störst. Som Barrling skriver:

Men det krävs inga evidensbaserade studier för att slå fast att så länge en mördare [eller bilbrännare…] hålls fängslad är vederbörandes möjligheter att mörda [begå nya brott] ytterst begränsade. Sådana argument för inkapacitering har dock inte tillmätts samma tyngd som argumenten för sociala insatser och fängelsestraffens negativa effekter.

Barrling citerar också SOU 1986:13  i vilken man för över 30 år sedan adresserade den gängse käpphästen från de flesta kriminologer att det alltid är ”socioekonomiska faktorer som styr brottsbenägenheten:
Utvecklingen under senare decennier med betydande insatser inom t. ex. social- och arbetsmarknadspolitiken parallellt med den under samma tid starkt ökade brottsligheten ger en klar indikation om att förbättrade ekonomiska och sociala förhållanden allmänt sett inte medför minskad brottslighet.”

Det måste till ett paradigmskifte
Det är hög tid för ett paradigmskifte inom den svenska domarkåren. Det nuvarande har nått vägs ände. Men på samma sätt som når det gäller skolan och det postmoderna pedagogindustriella komplexet är det en svår kamp att vinna för politikerna. Denna gång gäller det det kriminologindustriella komplexet med ”allt beror på socioekonomiska faktorer ”– Jerzy Sarnecki i spetsen.

Inte desto mindre måste det vinnas. Alternativet ser vi växa fram inför våra ögon: gated communities, skjutningar på öppen gata även utanför ”utanförskapsområdena”, grova kränkande rån i hemmen, kvinnofrid som blott ett avlägset minne. Valet borde inte vara svårt. Men det kräver en sak: statsmannaskap – och där faller det tyvärr som det ser ut idag. Kanske längre fram. Vi får hoppas på det.

P.S.
Självklart är inte längre straff/inlåsning med en genomtänkt pedagogik den enda lösningen på brottsligheten. Att öka numerären inom poliskåren är t.ex. centralt. Man måste också kombinera ovanstående förslag med en mer effektiv integrationspolitik med inriktning på assimilering i betydelsen bli delaktig i den svenska ”ödesgemenskapen” (särskilt viktigt när det gäller sexualbrottsligheten och gängkriminaliteten). Det är nämligen erfarenhetsmässigt och vetenskapligt klarlagt att en av konsekvenserna av avhumaniseringen av ”den andre” t.ex. den laglydige ”svennnen” och hans “stat” och en motsvarande inomgruppidentifiering av och anknytning till klanen/den religiösa gruppen/kriminella gänget som den enda av verkligt värde minskar empatin för den utomstående gruppen vilken som lägre stående i värdehierarkin (förstärkt med tillmälen som “rasisterna”/”de otrogna” och dylikt) med mindre samvetskval kan plockas på pengar, egendom och också utan skrupler utsättas för misshandel och till och med våldtäkter.

” ...intergroup empathy bias may be better characterized by out-group antipathy rather than extraordinary in-group empathy ” (källa >>) Detta är dock en förklaringsmodell som du sällan eller aldrig får höra i hallstämplade riksmedia heller av Brås kriminologer.
Fundera på varför.

 

 

 

 

 

 

Facebook Comments

Författare: Leif V Erixell

Författare samt kultur- och samhällsdebattör. Grundad i de samhällsfilosofiska klassikerna: Locke, Montesquieu, Constant, F A Hayek, Karl Popper m.fl. Hans senaste böcker är Om den civila freden, Omstart Sverige samt nu senast Den svenska statsideologin och Samhällspolitisk ordbok (finns i internetbokhandeln). Samtliga på Nordberghs förlag. Ordförande för MRRS sedan 2016.